Shop til you drop

För att sprida lite ljus över ett annars rätt kolsvart träningskomatillstånd så shoppade jag mig till happiness idag. Inga träningskläder denna gång då garderoben svämmar över av löpartights, funktionströjor, linnen, sporttoppar, överdragsbrallor, soc-tröjor osv. Nej, idag blev det lite tillskott till höstgarderoben.

Jag hade operation storstädning i söndags mitt i all misär och konstaterade krasst att alla mina höst/vinterkläder är i färgerna svart, vitt och grått. Sommargarderoben däremot går i massa klara och glada färger som turkost, rosa, lila, gult, blått, grönt och rött - färger man verkligen blir glad av! Mitt mål med kommande inköp är därför att försöka blanda det svarta, vita och gråa med höstens färger. Inköpen idag är jag lycklig och nöjd över. Man kan shoppa sig glad, that's a fact :)

Från vänster: jeansleggings, linne, kofta, kjol, kofta.
(dålig bild...)

Sköna sommar/höstskor

Min usb-sladd som jag använder för att föra över bilder från mobilen till datorn verkar ha lämnat in, liksom mobilen (därav kass kvalitet på översta bilden). Mobilen lägger av titt som tätt så jag shoppade mig helt enkelt en ny idag. Den kommer om några dagar. Spännande! Det lär bli en rejäl uppdatering av bildkvaliteten på alla bilder jag tar :)

Jag ber att få återkomma när näsan kommer ovanför vattenytan. Den onda spiralen vänder aldrig, tankarna tvinnar in sig i varandra och att inte kunna använda de två viktigaste verktygen utan konstant känna mig hindrad gör att psyket tillslut säger ifrån. Den inplanerade träningen i helgen har inte blivit av alls, löp-passen ställdes in och såren på händerna sprider sig som löpeld. Imorrn ringer jag läkaren och ber om nytt recept på kortison. Sen ber jag nog till Gud också, så kanske jag slipper lite av såren.

Baby face

I veckan har jag fått två kommentarer som gjort mig lite förundrad. Här går jag omkring och har lite "komma-krypande-åldersnoja" över att jag inom det närmaste halvåret kommer lämna 20-någonting bakom mig och kliva över 30-strecket.

Först: Gubben i Pressbyrån-kassan som undrade om jag var över 20 när jag skulle betala t-banebiljetten.

Sen: Servitören på restaurangen som skojfriskt skämtade om att jag snart får börja köpa alkohol på krogen..

Jag tar naturligtvis detta som komplimanger. Skönt att se ung ut när jag börjar känna mig gammal. Eller näe, det var väl att ta i men ni fattar? Bara jag inte uppfattas som ung, trög, blåögd och naiv.

En svettig lopplort

Underligt egentligen hur jag fungerar. Om jag vet att jag ska springa ett milslopp så pallar jag det men om jag ställer in mig på att endast springa 5 kilometer så tar jag ut mig så mycket att jag nästan inte orkar en meter när de kilometrarna är sprungna. Jag kan liksom aldrig tänka: idag börjar jag springa 5 km så får vi se därefter...

Idag hade jag siktet inställt på 2 varv runt Ryggis. Jag började faktiskt med att springa vilse i ett spår jag sprungit många gånger förr. Knasigt! Därför blev uppvärmningen något längre än väntat men vad gör lite extra motion? Efter två varv och massa härlig skogsluft var jag dyngsur i svett och kände av i vaderna men hjärtat bultade lyckligt. Känner i hela kroppen hur sjukt otränad jag är just nu, helt off vad gäller löpning så det ska bli fantastiskt att komma tillbaka till njutningsfulla löp-pass flera gånger i veckan.

Efter passet kände jag mig seg och trött som en liten lopplort så nu ska jag krypa ner i soffan, läsa Mons Kallentofts Midvinterblod och dricka varmt té. Jag fryser något så ryyysligt om fossingarna!

Nu är det slutvilat!

Kroppen börjar återhämta sig efter lördagens äventyr. Det låter som om jag sprungit en mara men som sagt: min kropp gillade inte asfaltslöpning så värst mycket! Cykel till och från jobbet har varit den enda sanna motionen dessa dagar efter midnattsloppet. Nu är det dock slut på vilandet och redan imorgon ligger ett löp-pass och ruvar i schemat. Jag har så smått börjat planera höstens träning och mål nu när jag fått bukt med eksem-skovet, men är riktigt osäker på hur jag ska lägga upp det. Längtar tok-mycket efter gymträningen men inte till tidiga morgnar och brist på sömn. Förmodligen är det precis som allt annat en fråga om vana och rutin, men efter att ha haft möjligheten att sova till 06:30 istället för 05:45 så känns det tufft!!
Planerna fortskrider...

Igår blev jag riktigt jäkla arg när jag cyklade hem från jobbet. Jag korsade parken vid ån och såg då hur ett yngre par kom gående med två hundar, en pitbull i koppel och en rottweiler som gick lös. Pitbullen bajsade precis när jag passerade men ingen av ägarna tog upp efter sig. Tyvärr är jag allt för hundrädd för att i en sån situation ta en diskussion med hundägarna. Eftersom rottisen inte var kopplad så skulle jag aldrig våga stanna cykeln utan jag cyklade vidare med ilskan bubblande i ådrorna. Har man hund tar man upp efter sig och man kopplar även jycken när man befinner sig på offentlig plats! Det spelar ingen roll att hundägare anser sig ha pli på hunden eftersom människorna som tvingas möta dessa kan vara hundrädda och har inte någon som helst kännedom om hundens uppförande eller uppfostran. Hundar kan gärna få springa lös i skogen om man kan kalla tillbaka dem enkelt så fort man får möte, men i stan och omkringliggande områden där det vistas mycket människor ska hundar vara kopplade för allas trevnad. Tur att jag cyklade igår och inte gick, för då hade jag nog börjat lipa av rädsla för okopplad rottis :) Morr...

Tågbiljetter till Arlanda är nu bokade. Resan kommer allt närmre :)

Midnattsloppet 2009

Jag slog rekord på Midnattsloppet. Personligt rekord såklart - det är ju enligt mig själv det finaste rekord jag kan slå! Kan inte skryta med några rekordtider i jämförelse med andra, men i jämförelse med mig själv så var det kanon.

Jag och finaste Ida åkte ner tidigt på kvällen och parkerade i parkeringsfria Aspudden och tog t-banan till Hornstull. Biljetterna köpte vi på Pressbyrån, där gubben i kassan frågade om jag var över 20 (!). Den komplimangen lever jag fortfarande på...

I Hornstull ligger en liten italiensk restaurang som heter Därmedpasta, ett ställe med utsökt mat enligt min smak. Jag laddade upp inför kvällens lopp med en lagom portion canelloni med kantarell och ett flertal glas vatten. För att köpa oss mer tid och slippa stå i regnet på Zinken och vänta så gick vi och tog en kaffe på ett litet café precis vid Zinkens t-bana.

När vi vid 21:30 tog oss ner till startplatsen för ombyte, uppvärmning och kisspaus hade pirret i magen fortfarande inte kommit. Regnet la sig som en blöt filt över oss förväntansfulla startande och jag behöll överdragskläderna på så länge som möjligt för att slippa bli kall innan start. Toaköerna ringlade långa och jag har väl aldrig sett så många människor kissa så ogenerat i hörnet av en idrottsarena som på Zinken vid 22-snåret en lördagskväll.

Precis när vi skulle ställa oss i startfållan så hörde jag Rap das armas. Benen började rytmiskt röra sig i takt och till slut visste jag inte var jag skulle göra av kroppen. När jag hör musik jag älskar gör både kropp och hjärta frivolter så jag såg nog ut som ett leende energiknippe från den stunden. Jag och Ida peppade varandra där innan start medan regnet ökade i styrka. Vi hade förberett vår löparurstyrel med en varsin benfläta (något jag aldrig lyckas fixa själv i mitt ostyriga lockiga hår) så vi såg ut som två tvillingar :)

Startskottet för vår fålla gick 22:35. Ganska snabbt släppte jag Ida och sprang på i min egen takt. Dagen innan start hade vi sett på hemsidan att de gjort små justeringar i bansträckningen, lagt till en backe och en sträcka vi skulle springa runt en rondell vid Skanstull. Här kom även den första uppförsbacken... Vi sprang sedan vidare ner mot vattnet och fram emot första vätskekontrollen vid 4 km. Redan här började jag få känningar i benhinnorna men förträngde och sprang vidare. Jag visste att den tuffaste backen låg framför mig, försökte visualisera och förbereda mig för den medan jag sprang på. Och nog var det en backe alltid. Jag tog mod till mig och sprang uppför...nästan hela. 50 meter innan krönet tröt orken och jag fick gå/springa de sista metrarna, men för mig var bara det en seger i sig som inte löptränat i backe speciellt mycket.

Vid 7-kilometers skylten krånglade magen ihop totalt. Här sa även höfterna totalt ifrån. Jag är så ovan som det går att bli på att springa på asfalt, undviker det så långt det går pga benhinnor och annat, så jag kände mig som en gammal tant som behövde rullator. Några partier fick jag gåspringa för att dämpa värsta magknipet men höll ihop och sprang på. Jag sprang uppför de allra flesta backarna och gick som mest 50 meter. Jag fattade ju tidigt att jag knappast tränat mig i form för en måltid på 60 minuter så när jag sprang där på upploppsrakan på Hornsgatan så hoppades jag ändå att jag skulle kapa Lidingö Tjejloppstiden. Och det gjorde jag!!

Tiden 1:09:39 är jag mycket nöjd med då löpträningen uteblivit nästan helt pga eksem.

Mötte upp Ida som också hon slagit sin tidigare tid. Vi prommade bort till Hornstulls t-banan, hämtade bilen i Aspudden och åkte hem som två trötta och blöta hjältar. Kunde knappt sova på natten. Höfterna värkte och knäna likaså, kändes som all ledvätska försvunnit :)

Idag tog jag cykeln till jobbet och det gick bra, men jag har gått som en skadeskjuten kråka hela dan.

Nu laddar jag om inför Lidingö Tjejlopp, hoppas att träningskvoten blir bättre, att eksemen håller sig borta och att jag får en ännu bättre tid den 27 september. Det blir mycket backträning nu så jag ska palla i alla fall en liten bit av Aborrebacken :)

Och förresten, tack vare ordentlig preppning med kortison hade jag varken eksem eller kli i lördags, så jag slapp lägga fokus på det. Skönt!!

Midnattsloppet

Jag gjorde det! Och jag persade! Och jag är så jävla nöjd!

Mer info kommer imorrn...

Nu ska jag sova :)

BLÄÄÄÄÄ

Utan omskrivningar så pendlar jag mellan hopp och förtvivlan. I flera veckor har jag verkligen försökt hålla humöret uppe, bortse
från uppkomna problem men när bägaren bara fylls på och till slut rinner över så är det svårt att samla kroppens beståndsdelar från
att explodera i ett känsloutbrott (puh, lång mening!). Igår briserade bomben och tårarna sprutade när jag vid läggdax fick smörja in varje
milimeter av händerna, försöka att inte skrika rakt ut när salvan trängde in i alla de små sår som skapar en krater av ondo på det på kroppen
allra bästa verktyg som används i alla moment som jag utför per dag. Handikappad är bara förnamnet hur jag känner mig när dessa skov kommer.
Jag har varit förskonad under en sån lång tid att det blir än värre nu när det är tillbaka. Längtar så efter älskade gymträningen men just för tillfället
är det ingen idé att planera in sådan aktivitet i kalendern då träningshandskar och svettigt gympass skulle kräva omedelbar skjuts till sjukhuset
och amputering av varje finger..
Som jag tidigare sagt så har ju löpträningen uteblivit pga alla problem jag haft i sommar med dessa ill-battingar. Några löp-pass har jag kunnat åstadkomma
men de är ju lätträknade. Svett och eksem är (för er som inte vet) det värsta som kan hända, salt i sår liksom...
Därför är det med skräckblandad förtjusning jag tänker på morgondagen. Där vid 22-snåret står jag i startfållan och ska känna mig taggad att springa en mil.
En mil otränad. En mil med massa kli och en eventuell regnskur på det så är lyckan gjord. Bitter? Näe, och jag borde verkligen inte ställa upp alla dessa problem
framför mig utan tänka "imorrn när jag vaknar kommer jag må såå bra och känna sån iver inför Midnattsloppet!". Tvyärr känner jag min kropp bättre än så, men ska
såklart göra allt som står i min makt att påverka (som att smörja smörja smörja och låta bli att klia).

Så för er som orkar läsa allt gnäll, för ja det är ett riktigt GNÄLLIGT inlägg - håll en tumme eller två för mig imorrn kväll när jag ska sätta kroppen på prov.
Och tro inte för en sekund att jag fortfarande tror på en måltid under 60 minuter....

Förlovade!

Ännu en förlovning inom kungafamiljen har tillkännagetts. Denna gång kändes presskonferensen mer uppsluppen, glad och det syntes hur lyckliga de är över att äntligen kunna visa sig offentligt och vara stolta över sin kärlek. Annonseringen av kronprinsessan Viktoria och Daniel Westlings förlovning och kommande bröllop var allt annat än uppsluppen och glad tyvärr.

Önskar Madeleine och Jonas all lycka! Kärlek är den allra bästa leken :)

(bild lånad av Expressen.se)

Life treats me good

Åh vilken kväll! En sån man kan leva på läänge!
Jag gjorde bort alla ärenden på Birsta. IKEA, H&M och ICA Maxi var knappast gjort i ett nafts men 2 timmar senare vad bilen full-lastad med "bra att ha-grejor" inför helgen och kommande...

Eftermiddagen/kvällen spenderades i ett vackert Edsgården, i solen på altanen med alla härliga vänner och massa god mat och massor av värme. Vi hade riktigt sånt där hederligt knytkalas och på middagstallriken låg således grillad kyckling, köttfärspaj, tomat/mozzarella/pestopaj, taboulleh, hummus, tre olika yoghurtsåser, sallad osv. När mättheten började infinna sig klättrade jag upp på den stora studsmattan och jobbade ner maten i magen. Tror jag spenderade drygt en halvtimma på den totalt ikväll. Vaaaarmt! och svettigt!! blev det. Jag vill ha en egen...

Morgondagen kräven fullt fokus från tidig morgon. Sen helg och mys med hjärtat. I love!

The history keeps repeaiting itself

Plan

Fredag: 6 km löpning landsväg

Söndag: 6 km löpning landsväg

Tisdag: 3-6 km tidstest

Genomfört

Fredag: Promenad. Dusch direkt efter för att slippa värsta allergiattacken. Inställt.

Söndag: Såriga fingrar. Inställt.

Tisdag: Knas överallt och uppgivenhet. Inställt.

Känsla

Uppgivenhet. Längtan. Irritation. Misströstan.

Idag har jag petat hål på x antal små vattenfyllda blåsor på fingrarna, smort mild kortison på läpparna och gjort allt för att inte slicka eller klia runt munnen. Kliat mig i armvecket och önskat livet ur illbattingarna. Ingen idé att gnälla över det men det är svårt att hålla modet och önskan om en bra tid uppe.

Nästa lördag står jag i startfållan på Midnattsloppet, o-löptränad men förväntansfull. Någon tid under 60 minuter är knappast att räkna med. Satsar allt, satsar hårt men förväntar mig ingen rekordtid. Önskar, hoppas och vill att jag ska vara i bra "illbatting-form". Allt under 1:11:45 (Lidingö Tjejlopp 2008) är bonus. Jag längtar. Men jag vill samtidigt hinna springa innan och känna formen. Känna drivet. Annars finns inget annat än att koppla in pannbenet från start.

Tills dess fördriver jag ledig tid med film. Mammut var annorlunda. Mammut var sorglig. Mammut var Lukas Moodysson fast bättre.