Tisdag: Nattsvart

Du är fem år, vaknar på julaftonsmorgonen, förväntansfull och glad. Ser julklapparna under granen och längtar efter att öppna dem. När julmaten är uppäten och Kalle Anka på tv är slut springer du till granen för att återigen få en glimt av vad som komma skall. Döm om din förvåning när utrymmet under granen är tomt, klapparna är borta. Det blir ingen paketöppning, inga klappar. Besvikelsen är stor!! Den känslan finns hos mig idag...

Någon har trampat ner mig i skosulorna och när jag sträckte ut handen för att be om hjälp upp så knuffades jag omkull igen. Det verkar inte bli någon löpsäsong det här. Humöret är allt annat än på topp. Benhinnorna ömmar. 6,2 km promenad blev det i eftermiddags. Jävla piss-skit. Therese som var med mig kan nog intyga att det inte ens var värt ett försök, jag ser ut som en baktung sälunge när jag försöker övergå från rask promenad till löpning. Allt vad som heter skenben är stumt och ömt. Det här är en sån dag när chokladkakan och gottepåsen ligger lika nära till hands att trösta mig med som tårarna ligger nära ögonfransarna. Fine, jag har inget marathon att "attend to", bara ett sniket Vårrus om två veckor. Men löpningen är ju underbar, den ska ju hjälpa mig att få upp flåset, jag ska ju springa 1 mil på Gärdet/Djurgården i augusti och 12 km i Ljusne i september. Jag ska ju ut och nöta skogsstigar på eftermiddagar och kvällar i sommar med ljum luft i lungorna och lätta löpsteg i benen. Vad kommer det bli av allt det här? Raska promenader och ett risigt humör? Jag viker ner mig och säger godnatt.