Söndag: Dag 21 Söderhamns skogar by night

Jag måste vara helt från vettet eller så är det bara någon indian som hoppat ur kanoten, för allt kan inte stämma i huvudet. Det jag genomförde igår var så tokigt att jag borde få en röd stämpel i pannan, men jag är SÅ stolt över det jag presterat.

Inatt när jag kom hem sa jag aldrig mer, imorse när jag gick uppför trappan och kände blåsan under foten sa jag aldrig mer, när jag fikade med mina vänner sa jag aldrig mer. När solen sken på baksidan vid middagen på eftermiddagen sa jag till mamma att jag gärna gör om det nästa år om det är fint väder. Om vi backar ett dygn så tar jag det från början:

Igår åkte jag ner till kära älskade Söderhamn för att hälsa på mamma&pappa samt genomföra etapp 3 av Söderhamnsklassikern, vilket innefattade en nattvandring på nätta 1,7 mil. När jag klev ur bilen öppnade sig himlen och det blev en knapp promenad med Rufus. Jag sov ett par timmar på eftermiddagen för att orka gå på natten, åt en stadig middag och såg Sverige förlora mot Spanien innan jag packade ryggsäcken med hundmat, vatten, varmt thé med honung, en leverpastejsmacka och en banan (bananen var allt jag åt...). Man vet aldrig vad kroppen kräver trots att det var nätta 1,7 mil. Gav mig iväg till SöderH där bussen som skulle ta oss halvvägs till Bollnäs stod. Fick en busschaufförs livshistoria berättad för mig och resan kunde starta. När vi kom till Bocksjön hade himlen åter öppnat sig (eller den hade rättare sagt aldrig stängt sig) så jag satte på mig en lång cape över mitt regnställ och min ryggsäck och började gå. Första kilometrarna gick bra, det var rätt ljust och mysigt i skogen.
Efter fyrtiominuter var jag blöt genom byxorna upp till höger knä.
Efter fyrtiofem minuter var jag blöt genom byxorna upp till bägge knäna.
Efter en timma hade jag fyrtio liter vatten i skorna.
Efter en timma och tio minuter började jag undra vad i hela friden jag gett mig in på.
Därefter tittade jag aldrig på klockan mer.

Jag gick på vilja. Försökte att hela tiden tänka "om bara några timmar kommer jag att säga: herregud jag klarade det". När jag gått halva vägen och korv/buljong/thé/saftdepån började närma sig återfick jag livsandarna och pinnade på ännu snabbare. Väl där hoppade Rufus som besatt när han såg de andra hundarna och alla människor han försökt ta rygg på under resans gång så det var stört omöjligt att få en korv, något att dricka eller få honom att sitta. Hade knappt om tålamod och energin var även den knapphändig så jag lät nog inte allt för trevlig mot vovven som bara vägrade lyda. Tack snälla Jörgen för korven! Delade med mig halva till lill-tussen och sen fortsatte vi.

Det var där och då jag bestämde mig för att simma Vansbro Tjejsim på allvar. Innan har det varit en tanke och anmälan har hängt i luften. När jag hade ca 4 km kvar av promenaden drog jag slutsatsen:
Kan jag gå med dyngsura brallor och genomvåta skor såhär länge, då kan jag simma i kallt och strömt vatten i en timma.

När jag återsåg SöderH (vi gick alltså från halvvägs till Bollnäs tillbaka till Söderhamn) var jag så överväldigad av lycka att det inte går att beskriva. Tack capen för jobbet du gjorde genom att hålla undan regnet och hålla överkroppen torr. Hellre en torr överkropp än en blöt överkropp!

Det tog totalt 3 timmar och 30 minuter att gå 1,7 mil.
3 timmar och 30 minuter av konstant väta från knäna och neråt.
Jag var stolt! och efter en varm dusch somnade jag sött i sängen.
Imorse hade jag endast en blåsa på hälen som fysiskt kroppsligt minne från nattvandringen. Sen att jag hade med mig 10 ton grus, ett par genomleriga gympaskor och nyduschade byxor är en annan femma...

Nu är jag anmäld till Vansbro Tjejsim. Provade en av de sju våtdräkter som hänger hemma hos mams&paps och den med korta ben och korta ärmar passade bäst så den får det bli. 12 juli gäller det. Herregud, nu är jag där igen. Ännu en indian som hoppat ur kanoten...