Avslutande del av Tjejklassikern - Tjejvättern

Min far, den bästa av dem alla, var min privatchaufför och mitt moraliska stöd under Tjejvättern 2009. Vi avgick från Söderhamn igår eftermiddag, laddade med mat på Eurostop i Örebro, nachotallrik is the shit, och i Motala hämtade jag ut mitt startnummer samt bytte starttid från 11:08 till 09:00. Furulid var campingplatsen för natten så vi parkerade husbilen och knoppade in.

Laddade med frukost i form av havregrynsgröt, banan och 2 grovisar. Pappa skjutsade ner mig så vi var vi startområdet i lagom tid innan start. Hann säga lycka till både till Sofia, Ruth och Therese.

09:00 gick så starten. Ganska omgående började regnet strila och det ösregnade mer eller mindre hela vägen till Vadstena. Jag la inget som helst fokus på vädret utan blickade bara framåt. I första depån efter 3 mil och 1:18 h preppade jag med ½ bulle, ½ banan, ½ kopp blåbärssoppa. Redan här var jag ganska öm i sittbenen. Färden fortsatte och ganska snart kom den långa uppförsbacken i Omberg. I mitten av backen sa det plötsligt STOP, dreven fastnade i ekrarna och kedjan hoppade av. Började pula med kedjan själv tills jag insåg att det inte var lönt, så jag bar cykeln upp några hundra meter där en äldre man var vänlig nog att försöka hjälpa mig. En följebil stannade och den plumpa och osmidiga chauffören meddelade barskt att "går det inte att fixa här på plats får du åka med till nästa depå, få det fixat där och cykla vidare!". Jag kände tårarna bränna (tur att jag hade solbrillor) men sa inget och den äldre mannen fortsatte fixa med cykeln tills den funkade igen. Däremot fick jag rådet att inte använda så många växlar, då kunde problemet uppstå igen...

Efter 15 minuter var jag iväg på cykeln igen. Irriterad över gubbar utan förståelse, glad över gubbar med förståelse och taggad till tusen att försöka trampa igen den tid jag förlorat. Vågade från denna stund inte använda mer än tre växlar så det blev tungjobbat!

Solen började titta fram här i Omberg så det blev sköna mil fram till nästa depå. ½ banan och lite vatten fick räcka som energi, sen cyklade jag vidare. Östgötaslätten bjöd på fina vidder och en skönt cykeltempo med lagom flack asfalt. Efter andra depån (5,5 mil - 2:50 h) kände jag av ländryggen och vänster arm ganska mycket, men fokuserade absolut inte på det onda utan mer på hur jag kunde ändra ställning på cykeln så jag fick bättre fart. Utan vidare beskrivning kan jag säga att de nedre regionerna även började ömma...

I sista depån i Skänninge ( 8 mil - 4 timmar) tuggade jag i mig en liten bit av en bulle, fyllde vattenflaskan och åt lite på en medhavd bar. Tanken var att försöka växla upp här de två sista milen men det gick till en början trögt. När skylten 10 km kvar till Motala visades kom hela stålviljan och pannbenet fram, benen gick som trumpinnar på den låga växeln och jag susade fram och lyckades köra om flera klungor. Till sist kom jag in i Motala, cyklade längs Vätterns strand och såg pappa stå där vid målgången! Min officiella slutgiltiga tid blev 4:57 timmar men effektiv cykeltid (då räknar jag alltså bort cykellagningen som tog en kvart) blev 4:42. Bra jobbat eftersom min måltid var 5,5 h!

Nu har jag en hel tjejklassiker att stolt se tillbaka på.

Vansbrosimmet var enklast (måltid 40 min, officiell sluttid 29:45 h) Vi gjorde det till en mysig grej jag och Pär och åkte till Grythyttan direkt efteråt.

Lidingö Tjejlopp var tufft men jag lyckades förbättra min tid från Tjejmilen trots mer kuperad bana (måltid 1:15 h, officiell sluttid 1:11 h)

Tjejvasan var det grymmaste loppet eftersom jag tränat så mycket inför det, hade bra valla och fick en jättebra tid. (måltid 4 h, officiell sluttid 3:31 h)

Tjejvättern var tuff, bitvis tung men ändå en positiv om ändå genomblöt upplevelse.

(måltid 5,5 h, officiell sluttid 4:57 h)

Jag är glad och stolt över att jag fixat Tjejklassikern och att jag på alla delmoment tävlat mot mig själv och lyckats komma under min måltid.