Alltid är det några planer som grusas

Det blir inte roligare än man gör det till sägs det, men hur roligt är det egentligen att ligga på hela ryggen i soffan och vänta ut de små röda illbattingar till eksem som villigt intar både ögonlock, läppar och händer? Med alla medel som finns hemma har jag försökt kurera och smörja bort men inget sker. Efter alla dessa år med illbattingar har jag små knep att ta till men denna gång verkar det lönlöst. Misstänker att fukten och allt regnande utlöser detta. Jag som vill jaga minutrar och kilometertider i spåret får snällt stanna hemma. Alternativ träning? Jaaa ni, eftersom jag under ingasomhelst omständigheter kan utsätta kroppen för svett när jag är i detta tillstånd, ej heller ställa kroppen i en dusch, så finns det väl inte så mycket mer att göra än att vänta? Jag ska köra en dunder-kortison-kur inatt, smörja in händerna med det starkaste medikament jag kan hitta, sätta på mig de allra sexigaste bomullsvantarna och hoppas att jag blivit befriad när gryningen infinner sig. För imorrn mina damer (och herrar om det finns sådana läsare) har jag ju planerat in värsta sköna löp-passet vid Sidsjön. Träningsskorna, löparbrallorna, funktionstishan och sporttoppen ligger redo och vill inget annat än bli genomsura i svett. Är illbattingarna mindre röda och inte lika kliande så ger jag mig iväg. Hoppas även att självsprickan i höger långfinger läkt ihop, för att tvätta händerna mina vänner är knappast en fröjd. Tänk salt i sår, så känns det.

Och by the way - det här inlägget var inte tänkt som något gnäll. Mest bara att ventilera mina känslor.