Run baby run!

Om det var super-dunder-mega-kuren med kortison igen som gjorde susen eller om det var min egen envishet, det vet jag inte, men imorse när jag vaknade så kändes kroppen normal igen. Illbattingarna hade gjort reträtt och jag kunde glatt lägga ner ett stycke träningsbralla, ett linne och en sporttop i handväskan. Kände av benhinnorna ganska så på en gång... Konstigt med tanke på att jag sprungit flera rundor nu med varierande längd och underlag utan minsta känning. Jag tror banne mig att Sidsjön håller ett sämre underlag än jag nu är van vid. Ska testa Ryggis nästa vecka. I alla fulla fall så har jag bestämt mig att benhinnorna inte får sätta käppar i hjulet denna gång så planen är att härda dem på bästa sätt, variera längd på passen och inte hoppa över träningen när det ömmar utan istället ta ett kortare pass.

Idag fick det bli ett tempopass med tryck i benen. Normalt springer jag Sidsjörundan på en hastighet av 7-7:30. Idag låg jag på precis 6:00-tempo. Hur skönt är inte det?? De 3,1 km som rundan består av brukar i runda slängar ta mig 21-23 minuter att springa i lugnt tempo, idag var jag i mål på 18 minuter! Ha, där fick mitt självförtroende sig ett rejäl boost. Som jag nämnt tidigare så känns det i kroppen att jag har mindre att springa med och hjärtat pumpar på ett annat sätt. Benen känns riktigt pigga på alla pass så jag är riktigt nöjd med framstegen jag lyckats göra trots att jag inte har någon kontinuitet på löpningen.

Var på synkoll tidigare idag och där konstaterades att jag nu gått från -4 till -4,25. Jag är snart riktigt blind! Fick med mig 5 par endagslinser som jag ska testa och utvärdera till på måndag. Dessa linser släpper igenom mer syre och kan på så vis minska torrheten i mina ögon. De kan även korrigera det lilla brytningsfel jag har. Råkade däremot glömma att betala för mitt besök hos optikern! Pinsamt... Ringde nyss och bad om uppskov till nästa vecka då jag ska tillbaka på utvärderingsbesök :)