Lidingö Tjejlopp 2009

Årets sista milslopp är nu genomfört. Genomfört, ett ord jag egentligen inte gillar. Jag kanske ska använda ett annat ord. Genomplågat, för det var precis som det kändes. Känslan i kroppen var densamma som om jag legat sjuk i lunginflammation, trött, seg och inte alls pigg för ett lopp. Det här märktes efter 2 kilometer då kroppen värmts upp och första riktiga uppförsbacken kom, som jag gick uppför. Inte alls likt mig. Jag kände redan här att det kommer bli plågsamma 10 kilometer och det var då viktigt att ta beslutet,genomföra loppet joggandes eller bryta. Jag valde det första alternativet eftersom jag är en riktig jädra tjurskalle med ett pannben av stål.
Till min hjälp hade jag en fullmatad mp3 med den ena "kicka igång endorfiner-låten" efter den andra. Omgivningarna och stigarna påverkade naturligtvis upplevelsen, himlen var blåvit och luften så varm att jag kunde jogga i korta löparbrallor! Mantrat var hela tiden "det här är så skönt och härligt, men jääävligt jobbigt. Du fixar det!"

När jag inte orkade mer gick jag raskt. När jag orkade joggade jag så långt tills benen tog slut. När jag hade 3 kilometer kvar var jag tvungen att riktigt slå av på takten för jag ville verkligen jogga hela sista kilometern. Gick/joggade om vartannat tills jag kom fram till 1-markeringen. Då drog riktiga upptempot igång, jag slog om låt på mp3:n och fick rysningar i hela kroppen av att jag faktiskt fixat loppet. Joggade mig hela vägen fram i mål där tårarna direkt började rinna. Av glädje, av matthet och av stolthet att jag fixade att ta mig 10 kilometer trots en helvetestid bakom mig med allergi, trötthet och en känsla av att vara helt ur form. Det kändes som att jag presterat ett marathon :)

Detta lopp var en riktigt "wake-up-call" för mig. Det är nu jag fattar vilket psyke jag ändå har, att jag har en stark drivkraft att genomföra det jag bestämt mig för och sällan tar ett nederlag utan vänder det till något positivit. Nu hoppas jag att hösten kan kantas av några sköna löparrundor per vecka och att allergin håller sig i schack. Medvetet har jag nu uteslutit de livsmedel jag tror att jag reagerar mot så får vi se om det kan hjälpa. Jag saknar min träningsblogg så mycket att jag hellre skriver här när jag tränar, vilket kanske inte blir så ofta som jag önskar men bäst är den träning som blir av!!