Kroppsuppfattning

Jag läste Emelies blogg angående hat mot sin egen kropp och det triggade igång mina ibland sinnessjuka hjärnceller. Vad tycker jag är otäckt med min egen kropp? Vad är det som gör att jag känner sådant avsky mot vissa av mina kroppsdelar? Finns det någon möjlighet att jag om 10 kilo kommer att känna en belåtenhet gentemot bilden av min kropp eller kommer jag att fortsätta jaga det ultimata utseendet?

Som läget ser ut just nu vill jag ha bort:
* Fettet som samlats likt en bunt (minst 10) traktordäck lagda på rad på magen och runt till ryggen. Den viker sig trippelt under brösten just nu och skapar något som liknar ett hav av ringar. När jag böjer mig bakåt (det händer inte särskilt ofta men när jag gör det) så känner jag fettet ända upp till behåbandet. Inte snyggt, inte sexigt och inte speciellt skönt.
* Mina äppelkinder som får mitt ansikte att se runt och stort ut.
* Överarmarna bildar formen av ett vedträ och det är inte snyggt, vare sig i ett linne eller i tröjor med ärmar. Speciellt inte i vitt, då ser det ut som slipersstockar.
* Låren ligger klistrade ihop och det är ett under att jag inte snubblar över mig själv när jag går.

Det enda jag inte vill bli av med eller förlora i storlek alls är mina bröst. Min käre kommer bli förtvivlad och ledsen på samma gång, kanske så ledsen att jag måste få mig ett par sillisar i födelsedagspresent. Varför förloras allt det goda när man krymper kroppen? Godsaker som bröst, det är lika illa!

Det konstant sjuka kroppsidealet har skapat mina tankar. Jag är egentligen en rätt normalviktig person i relation till min längd. Jag har inte varit överviktig någongång i mitt liv, jag är normalt aktiv i allt jag gör och äter knappast monsterportioner till lunch och middag. Människor som träffat mig skulle nog beskriva mig som normal. Trots detta strävar jag efter ett annat utseende som passar mig bättre enligt mitt eget tycke. Jag gillar inte det jag ser i spegeln och då måste jag göra något åt det.

Vad gäller tiden då jag förhoppningsvis har tappat 10 kilo, så kan jag inte svara för hur mitt ideal kommer att se ut men jag har aldrig haft någon utpräglad ätstörning mer än att tankarna kretsar kring mat ganska ofta (men vilken vanlig Svensson upplever inte det?) så jag kommer inte utveckla någon heller. Jag är alldeles för glad i mat för att hamna där :)

Spegel spegel på väggen där, säg mig ser du vem jag är?
Nej, för det ligger lite väl för mycket fett i vägen för att jag ska kunna urskilja en människa där under.