Jul jul strålande jul...

....eller?
Det pratas mycket om strategier för att hålla sig undan socker, skräpmat och annat jox som inte tillför kroppen något bra. I de flesta bloggar jag läser råder för tillfället godisförbud, så även hos mig. Vi verkar av någon konstig anledning har blivit slavar under sockret och denna bov är svår att sätta handbojor på. Hur kan det ha blivit såhär? När jag var liten fick jag godis endast på lördagar och till högtider (jul/nyår och påsk) men sällan eller aldrig annars. Hur är ni uppfostrade? Kan detta ha gjort att jag "passar på" att äta hela veckorna nu när jag är vuxen nog att bestämma, att jag har släppt tyglarna kring min egen uppfostran och låtit det skena iväg? Är det inte meningen att de bra reglerna från uppfostran ska följa en genom livet och forma oss till den vi är som person medan vi kan försöka arbeta bort det som vi ansett varit fel i uppfostran? För kan någon ärligt säga att man bör ge barn godis mer än en-två gånger i veckan?

Hur gör vi nu till jul när frestelser med stort F tar av sig kappan och blottar sig? Förberedelserna börjar redan i november, vi julbakar så det står härliga till, fyller frysen till bredden med lussebullar, knäck, fudge, tryfflar i alla dess former och smaker, chokladbräck och marsipangrisar doppade i choklad. Pepparkakor och glögg åker fram vid varje fika, vi dricker oändliga mängder julmust och sväljer ner en eller sju knäck per tionde minut. Kroppen fylls av kokt grädde, upplöst socker, vetemjöl, smör, choklad och andra livsmedel som bara bryter ner allt det vi kämpat för att bygga upp.
Därför vill jag veta era strategier: hur ser upplägget för er del ut fram till jul? Kommer ni ärligt kunna hålla er ifrån att stoppa fingret i chokladsmeten, tacka nej till de inbjudande nybakade lussebullarna ni blir bjudna på hos bästa vännen eller be om en kopp thé istället för den rykande varma glöggkoppen. Julen är ett jädra gissel för oss gottegrisar som vill spärra in sockertjuven för gott.

Jag är barnsligt förtjust i julen, börjar planera julbaket och julklapparna redan i september och firar jul från första advent så jag nästan storknar på julaftonsmorgonen. Mitt upplägg för att överleva november/december utan att agera julgris med ett äpple i munnen på självaste julafton:

• Face the fact: ju mer jag bakar, ju mer får jag slänga. Det finns inte en chans att jag och älsklingen äter upp 7 påsar bullar på en månad. Stört omöjligt. Då måste vi äta lussebullar till maten och det gör vi helst inte.
• Målbild: Ju mer jag äter, ju mer går jag upp i vikt. Det sista jag vill är att sitta där på julafton med tre magar som en kossa och bittert ångra att jag vräkt i mig gotta för fyra personer under december månad. Jag vill anlända till hemstaden i ett nytt format, med nya värderingar och ett sunt tänk. Mina vänner ska inte titta på mig och tänka "hon var snyggare när hon var smal". Att titta på "förebilden" jag tog i augusti kommer att få mig att förstå hur jag inte vill se ut igen. Man ska inte kunna sätta in en hantel under min sporttop och lämna den där, ryggen ska vara rak :)
• Visualisera: Jag ämnar att nå mitt mål - få en starkare och smidigare kropp. Två kilo knäck och femhundra gram ischoklad kommer knappast trimma magen. För att nå målbilden måste jag sätta upp mentala mål som är nåbara, det går inte att tro att jag ska ha tappat 7 kilo och få ett sexpack på köpet.
• Karaktären: Min största stöttepelare i vägen mot ett sundare liv är karaktären. Vi utkämpar dagligen en kamp men oftast så slutar dagen i harmoni och samförstånd. Jag har lyckats tygla henne. Från början var hon en oinriden häst, ohanterbar - men nu verkar vi ha samma mål, vi ska ta oss över varje hinder på vägen och inte riva en enda ribba.

Jag har redan uppnått ett påtagligt mål med min resa och det är ångesten. Jag behöver inga tabletter och ingen terapi, träningen och ett sundare leverne hjälpte de idiotiska tankarna att delvis försvinna. De stör mig inte lika mycket längre, jag får inte panikattacker och kallsvettas så fort de kommer på besök. Jag kan hantera den ganska bra nu.