Eh ah, jo jag lever. Så är det.

Jag mår inget vidare. Eller jo, det gör jag ju - jag mår tippentoppen! Jag mår helt fantastiskt underbart bra med min älskade prins, med våra allra finaste vänner, vår härliga familj och vårt liv tillsammans. Däremot önskar jag att jag kunde få ta av mig den här tjocka dunmössan någon trädde över skallen för drygt en månad sen som avskärmar mig helt från omvärlden, som gör att jag efter arbetsdagens slut faller ihop i en blöt hög i soffan och somnar omedelbums. Som gör att all träning får stå tillbaka och den lilla ork min kropp orkar uppbringa är att få fram käk på bordet och kanske en kortare promenad då och då. Eller javisst, jag har gett mig på några cykelturer med varierande resultat men det borde inte ens räknas som träning. Träning är något återkommande och ihållande. Knappast troligt att senaste veckornas småduttande kan kallas träning.

I tisdags gjorde jag en rokad, köpte Zyrlex istället för Clarityn, slängde ut 150 spänn för att testa om en annan sorts medicin funkar bättre. No no, dåligt val. Zyrlex gjorde mina ögon röda, kliiga och hela dagen var som ett enda töcken. På kvällen somnade jag ca 2 timmar och resten av kvällen spenderade jag halvmosig i soffan.. Igår gick jag tillbaka till Clarityn.

För att försöka minnas hur det var förra året gick jag tillbaka ett år i bloggens historia och hittade följande inlägg:
Måndag: Leende rödsprängda ögon
Det finns för- och nackdelar med allt. I fredags la jag av med allergimedicinen eftersom tröttheten långsamt höll på att ta död på mina hjärnceller. Att motionera utomhus är något läkarna vänligt men bestämt avråder pollenallergiker från och då är ju frågan vad som prioriteras. Jag får väl egentligen skylla mig själv eftersom ingen medicin = kliande röda ögon och svullen gom. Lägg till rask promenad i skön kvällsbris och du har den ultimata allergiutblomningen! Provade benhinnorna ännu en gång, vilket känns som den hundrade i raden av kommande tusen, och den här gången var det nemas problemas. Försiktigt, försiktigt hoppas jag och tror att dessa två veckor har lagt grunden till återhämtade hinnor. Har under dessa veckor hunnit tänka en hel del och pendlat mellan hopp och förtvivlan, men kommer ständigt tillbaka till samma slutsats: Hellre skadad och återhämtad innan sommaren än under sommaren. Fortfarande: humöret på topp! Inget får slå ner min glädje över livet!

Ja det är väl jag i ett nötskal - att inget får slå bort min glädje över livet :) Så imorrn trotsar jag allt vad pollenallergi heter och ger mig ut i skogarna. Hör ni inget från mig har jag antingen somnat bakom en sten eller så gör jag kullerbyttor av träningsglädje. Återkommer med en fullständig rapport såfort jag borstat bort mossan från axlarna!