Jag ber att få återkomma när näsan kommer ovanför vattenytan. Den onda spiralen vänder aldrig, tankarna tvinnar in sig i varandra och att inte kunna använda de två viktigaste verktygen utan konstant känna mig hindrad gör att psyket tillslut säger ifrån. Den inplanerade träningen i helgen har inte blivit av alls, löp-passen ställdes in och såren på händerna sprider sig som löpeld. Imorrn ringer jag läkaren och ber om nytt recept på kortison. Sen ber jag nog till Gud också, så kanske jag slipper lite av såren.