BLÄÄÄÄÄ

Utan omskrivningar så pendlar jag mellan hopp och förtvivlan. I flera veckor har jag verkligen försökt hålla humöret uppe, bortse
från uppkomna problem men när bägaren bara fylls på och till slut rinner över så är det svårt att samla kroppens beståndsdelar från
att explodera i ett känsloutbrott (puh, lång mening!). Igår briserade bomben och tårarna sprutade när jag vid läggdax fick smörja in varje
milimeter av händerna, försöka att inte skrika rakt ut när salvan trängde in i alla de små sår som skapar en krater av ondo på det på kroppen
allra bästa verktyg som används i alla moment som jag utför per dag. Handikappad är bara förnamnet hur jag känner mig när dessa skov kommer.
Jag har varit förskonad under en sån lång tid att det blir än värre nu när det är tillbaka. Längtar så efter älskade gymträningen men just för tillfället
är det ingen idé att planera in sådan aktivitet i kalendern då träningshandskar och svettigt gympass skulle kräva omedelbar skjuts till sjukhuset
och amputering av varje finger..
Som jag tidigare sagt så har ju löpträningen uteblivit pga alla problem jag haft i sommar med dessa ill-battingar. Några löp-pass har jag kunnat åstadkomma
men de är ju lätträknade. Svett och eksem är (för er som inte vet) det värsta som kan hända, salt i sår liksom...
Därför är det med skräckblandad förtjusning jag tänker på morgondagen. Där vid 22-snåret står jag i startfållan och ska känna mig taggad att springa en mil.
En mil otränad. En mil med massa kli och en eventuell regnskur på det så är lyckan gjord. Bitter? Näe, och jag borde verkligen inte ställa upp alla dessa problem
framför mig utan tänka "imorrn när jag vaknar kommer jag må såå bra och känna sån iver inför Midnattsloppet!". Tvyärr känner jag min kropp bättre än så, men ska
såklart göra allt som står i min makt att påverka (som att smörja smörja smörja och låta bli att klia).

Så för er som orkar läsa allt gnäll, för ja det är ett riktigt GNÄLLIGT inlägg - håll en tumme eller två för mig imorrn kväll när jag ska sätta kroppen på prov.
Och tro inte för en sekund att jag fortfarande tror på en måltid under 60 minuter....