Jag och finaste Ida åkte ner tidigt på kvällen och parkerade i parkeringsfria Aspudden och tog t-banan till Hornstull. Biljetterna köpte vi på Pressbyrån, där gubben i kassan frågade om jag var över 20 (!). Den komplimangen lever jag fortfarande på...
I Hornstull ligger en liten italiensk restaurang som heter Därmedpasta, ett ställe med utsökt mat enligt min smak. Jag laddade upp inför kvällens lopp med en lagom portion canelloni med kantarell och ett flertal glas vatten. För att köpa oss mer tid och slippa stå i regnet på Zinken och vänta så gick vi och tog en kaffe på ett litet café precis vid Zinkens t-bana.
När vi vid 21:30 tog oss ner till startplatsen för ombyte, uppvärmning och kisspaus hade pirret i magen fortfarande inte kommit. Regnet la sig som en blöt filt över oss förväntansfulla startande och jag behöll överdragskläderna på så länge som möjligt för att slippa bli kall innan start. Toaköerna ringlade långa och jag har väl aldrig sett så många människor kissa så ogenerat i hörnet av en idrottsarena som på Zinken vid 22-snåret en lördagskväll.
Precis när vi skulle ställa oss i startfållan så hörde jag Rap das armas. Benen började rytmiskt röra sig i takt och till slut visste jag inte var jag skulle göra av kroppen. När jag hör musik jag älskar gör både kropp och hjärta frivolter så jag såg nog ut som ett leende energiknippe från den stunden. Jag och Ida peppade varandra där innan start medan regnet ökade i styrka. Vi hade förberett vår löparurstyrel med en varsin benfläta (något jag aldrig lyckas fixa själv i mitt ostyriga lockiga hår) så vi såg ut som två tvillingar :)
Startskottet för vår fålla gick 22:35. Ganska snabbt släppte jag Ida och sprang på i min egen takt. Dagen innan start hade vi sett på hemsidan att de gjort små justeringar i bansträckningen, lagt till en backe och en sträcka vi skulle springa runt en rondell vid Skanstull. Här kom även den första uppförsbacken... Vi sprang sedan vidare ner mot vattnet och fram emot första vätskekontrollen vid 4 km. Redan här började jag få känningar i benhinnorna men förträngde och sprang vidare. Jag visste att den tuffaste backen låg framför mig, försökte visualisera och förbereda mig för den medan jag sprang på. Och nog var det en backe alltid. Jag tog mod till mig och sprang uppför...nästan hela. 50 meter innan krönet tröt orken och jag fick gå/springa de sista metrarna, men för mig var bara det en seger i sig som inte löptränat i backe speciellt mycket.
Vid 7-kilometers skylten krånglade magen ihop totalt. Här sa även höfterna totalt ifrån. Jag är så ovan som det går att bli på att springa på asfalt, undviker det så långt det går pga benhinnor och annat, så jag kände mig som en gammal tant som behövde rullator. Några partier fick jag gåspringa för att dämpa värsta magknipet men höll ihop och sprang på. Jag sprang uppför de allra flesta backarna och gick som mest 50 meter. Jag fattade ju tidigt att jag knappast tränat mig i form för en måltid på 60 minuter så när jag sprang där på upploppsrakan på Hornsgatan så hoppades jag ändå att jag skulle kapa Lidingö Tjejloppstiden. Och det gjorde jag!!
Tiden 1:09:39 är jag mycket nöjd med då löpträningen uteblivit nästan helt pga eksem.
Mötte upp Ida som också hon slagit sin tidigare tid. Vi prommade bort till Hornstulls t-banan, hämtade bilen i Aspudden och åkte hem som två trötta och blöta hjältar. Kunde knappt sova på natten. Höfterna värkte och knäna likaså, kändes som all ledvätska försvunnit :)
Idag tog jag cykeln till jobbet och det gick bra, men jag har gått som en skadeskjuten kråka hela dan.
Nu laddar jag om inför Lidingö Tjejlopp, hoppas att träningskvoten blir bättre, att eksemen håller sig borta och att jag får en ännu bättre tid den 27 september. Det blir mycket backträning nu så jag ska palla i alla fall en liten bit av Aborrebacken :)
Och förresten, tack vare ordentlig preppning med kortison hade jag varken eksem eller kli i lördags, så jag slapp lägga fokus på det. Skönt!!
