Lidingö Tjejlopp 2009

Årets sista milslopp är nu genomfört. Genomfört, ett ord jag egentligen inte gillar. Jag kanske ska använda ett annat ord. Genomplågat, för det var precis som det kändes. Känslan i kroppen var densamma som om jag legat sjuk i lunginflammation, trött, seg och inte alls pigg för ett lopp. Det här märktes efter 2 kilometer då kroppen värmts upp och första riktiga uppförsbacken kom, som jag gick uppför. Inte alls likt mig. Jag kände redan här att det kommer bli plågsamma 10 kilometer och det var då viktigt att ta beslutet,genomföra loppet joggandes eller bryta. Jag valde det första alternativet eftersom jag är en riktig jädra tjurskalle med ett pannben av stål.
Till min hjälp hade jag en fullmatad mp3 med den ena "kicka igång endorfiner-låten" efter den andra. Omgivningarna och stigarna påverkade naturligtvis upplevelsen, himlen var blåvit och luften så varm att jag kunde jogga i korta löparbrallor! Mantrat var hela tiden "det här är så skönt och härligt, men jääävligt jobbigt. Du fixar det!"

När jag inte orkade mer gick jag raskt. När jag orkade joggade jag så långt tills benen tog slut. När jag hade 3 kilometer kvar var jag tvungen att riktigt slå av på takten för jag ville verkligen jogga hela sista kilometern. Gick/joggade om vartannat tills jag kom fram till 1-markeringen. Då drog riktiga upptempot igång, jag slog om låt på mp3:n och fick rysningar i hela kroppen av att jag faktiskt fixat loppet. Joggade mig hela vägen fram i mål där tårarna direkt började rinna. Av glädje, av matthet och av stolthet att jag fixade att ta mig 10 kilometer trots en helvetestid bakom mig med allergi, trötthet och en känsla av att vara helt ur form. Det kändes som att jag presterat ett marathon :)

Detta lopp var en riktigt "wake-up-call" för mig. Det är nu jag fattar vilket psyke jag ändå har, att jag har en stark drivkraft att genomföra det jag bestämt mig för och sällan tar ett nederlag utan vänder det till något positivit. Nu hoppas jag att hösten kan kantas av några sköna löparrundor per vecka och att allergin håller sig i schack. Medvetet har jag nu uteslutit de livsmedel jag tror att jag reagerar mot så får vi se om det kan hjälpa. Jag saknar min träningsblogg så mycket att jag hellre skriver här när jag tränar, vilket kanske inte blir så ofta som jag önskar men bäst är den träning som blir av!!

Höstens löparutmaning

Något märkligt pågår i min kropp. Jag har inte tränat på över en månad, fokus har lagts på välbefinnande och att få ordning på allergin. Ändå sitter jag här nu, rätt förväntansfull inför söndagens lopp. Jag har varit rätt neutral tidigare i veckan men just idag, när jag lagt över all musik på mp3:n, packat väskan och funderat över löparutstyrsel, slår det mig att jag faktiskt ska springa en mil på söndag. Eller ja, springa å springa. Det får vi väl se men jogga ska jag då åtminstone göra! Och jag ska banne mig göra det bra också. För nog är det märkligt, här har jag kämpat och tampats med illbattingar till eksem sen början av juli men inför Midnattsloppet och nu inför Lidingö Tjejlopp så börjar händerna se rätt normala ut igen. Normala för att vara mig då vill säga. Visst peppar det extra, att jag kommer vara i fin "allergiform" på söndag, redo att ta mig an de härliga omgivningarna kring Grönsta. Jag längtar faktiskt till stämningen, laddet och fjärilarna i magen vid start. Nu när jag sprungit det ett år så flyttades jag automatiskt upp till startgrupp 3xxxx så jag startar tidigt! Vad kan det bli för tid då tror jag? Ja, jag har faktiskt ingen aning... Såhär har mina tidigare milslopp sett ut tidsmässigt:

Tjejmilen 31/8 2008 - 1.14.30

Lidingö Tjejlopp 28/9 2008 - 1.11.45

Midnattsloppet 15/8 2009 - 1.09.39

Det har varit en klar förbättring från tjejmilen som ändå är en rätt flack bana. Eftersom jag är sjukt tjurig vid sådana här sammanhang så kommer jag koppla på pannbenet från start och köra järnet.

Heja gärna på mig på söndag!

Tjejligan Lidingö Tjejlopp 2008

En svettig lopplort

Underligt egentligen hur jag fungerar. Om jag vet att jag ska springa ett milslopp så pallar jag det men om jag ställer in mig på att endast springa 5 kilometer så tar jag ut mig så mycket att jag nästan inte orkar en meter när de kilometrarna är sprungna. Jag kan liksom aldrig tänka: idag börjar jag springa 5 km så får vi se därefter...

Idag hade jag siktet inställt på 2 varv runt Ryggis. Jag började faktiskt med att springa vilse i ett spår jag sprungit många gånger förr. Knasigt! Därför blev uppvärmningen något längre än väntat men vad gör lite extra motion? Efter två varv och massa härlig skogsluft var jag dyngsur i svett och kände av i vaderna men hjärtat bultade lyckligt. Känner i hela kroppen hur sjukt otränad jag är just nu, helt off vad gäller löpning så det ska bli fantastiskt att komma tillbaka till njutningsfulla löp-pass flera gånger i veckan.

Efter passet kände jag mig seg och trött som en liten lopplort så nu ska jag krypa ner i soffan, läsa Mons Kallentofts Midvinterblod och dricka varmt té. Jag fryser något så ryyysligt om fossingarna!

Midnattsloppet 2009

Jag slog rekord på Midnattsloppet. Personligt rekord såklart - det är ju enligt mig själv det finaste rekord jag kan slå! Kan inte skryta med några rekordtider i jämförelse med andra, men i jämförelse med mig själv så var det kanon.

Jag och finaste Ida åkte ner tidigt på kvällen och parkerade i parkeringsfria Aspudden och tog t-banan till Hornstull. Biljetterna köpte vi på Pressbyrån, där gubben i kassan frågade om jag var över 20 (!). Den komplimangen lever jag fortfarande på...

I Hornstull ligger en liten italiensk restaurang som heter Därmedpasta, ett ställe med utsökt mat enligt min smak. Jag laddade upp inför kvällens lopp med en lagom portion canelloni med kantarell och ett flertal glas vatten. För att köpa oss mer tid och slippa stå i regnet på Zinken och vänta så gick vi och tog en kaffe på ett litet café precis vid Zinkens t-bana.

När vi vid 21:30 tog oss ner till startplatsen för ombyte, uppvärmning och kisspaus hade pirret i magen fortfarande inte kommit. Regnet la sig som en blöt filt över oss förväntansfulla startande och jag behöll överdragskläderna på så länge som möjligt för att slippa bli kall innan start. Toaköerna ringlade långa och jag har väl aldrig sett så många människor kissa så ogenerat i hörnet av en idrottsarena som på Zinken vid 22-snåret en lördagskväll.

Precis när vi skulle ställa oss i startfållan så hörde jag Rap das armas. Benen började rytmiskt röra sig i takt och till slut visste jag inte var jag skulle göra av kroppen. När jag hör musik jag älskar gör både kropp och hjärta frivolter så jag såg nog ut som ett leende energiknippe från den stunden. Jag och Ida peppade varandra där innan start medan regnet ökade i styrka. Vi hade förberett vår löparurstyrel med en varsin benfläta (något jag aldrig lyckas fixa själv i mitt ostyriga lockiga hår) så vi såg ut som två tvillingar :)

Startskottet för vår fålla gick 22:35. Ganska snabbt släppte jag Ida och sprang på i min egen takt. Dagen innan start hade vi sett på hemsidan att de gjort små justeringar i bansträckningen, lagt till en backe och en sträcka vi skulle springa runt en rondell vid Skanstull. Här kom även den första uppförsbacken... Vi sprang sedan vidare ner mot vattnet och fram emot första vätskekontrollen vid 4 km. Redan här började jag få känningar i benhinnorna men förträngde och sprang vidare. Jag visste att den tuffaste backen låg framför mig, försökte visualisera och förbereda mig för den medan jag sprang på. Och nog var det en backe alltid. Jag tog mod till mig och sprang uppför...nästan hela. 50 meter innan krönet tröt orken och jag fick gå/springa de sista metrarna, men för mig var bara det en seger i sig som inte löptränat i backe speciellt mycket.

Vid 7-kilometers skylten krånglade magen ihop totalt. Här sa även höfterna totalt ifrån. Jag är så ovan som det går att bli på att springa på asfalt, undviker det så långt det går pga benhinnor och annat, så jag kände mig som en gammal tant som behövde rullator. Några partier fick jag gåspringa för att dämpa värsta magknipet men höll ihop och sprang på. Jag sprang uppför de allra flesta backarna och gick som mest 50 meter. Jag fattade ju tidigt att jag knappast tränat mig i form för en måltid på 60 minuter så när jag sprang där på upploppsrakan på Hornsgatan så hoppades jag ändå att jag skulle kapa Lidingö Tjejloppstiden. Och det gjorde jag!!

Tiden 1:09:39 är jag mycket nöjd med då löpträningen uteblivit nästan helt pga eksem.

Mötte upp Ida som också hon slagit sin tidigare tid. Vi prommade bort till Hornstulls t-banan, hämtade bilen i Aspudden och åkte hem som två trötta och blöta hjältar. Kunde knappt sova på natten. Höfterna värkte och knäna likaså, kändes som all ledvätska försvunnit :)

Idag tog jag cykeln till jobbet och det gick bra, men jag har gått som en skadeskjuten kråka hela dan.

Nu laddar jag om inför Lidingö Tjejlopp, hoppas att träningskvoten blir bättre, att eksemen håller sig borta och att jag får en ännu bättre tid den 27 september. Det blir mycket backträning nu så jag ska palla i alla fall en liten bit av Aborrebacken :)

Och förresten, tack vare ordentlig preppning med kortison hade jag varken eksem eller kli i lördags, så jag slapp lägga fokus på det. Skönt!!

Midnattsloppet

Jag gjorde det! Och jag persade! Och jag är så jävla nöjd!

Mer info kommer imorrn...

Nu ska jag sova :)

Run baby run!

Om det var super-dunder-mega-kuren med kortison igen som gjorde susen eller om det var min egen envishet, det vet jag inte, men imorse när jag vaknade så kändes kroppen normal igen. Illbattingarna hade gjort reträtt och jag kunde glatt lägga ner ett stycke träningsbralla, ett linne och en sporttop i handväskan. Kände av benhinnorna ganska så på en gång... Konstigt med tanke på att jag sprungit flera rundor nu med varierande längd och underlag utan minsta känning. Jag tror banne mig att Sidsjön håller ett sämre underlag än jag nu är van vid. Ska testa Ryggis nästa vecka. I alla fulla fall så har jag bestämt mig att benhinnorna inte får sätta käppar i hjulet denna gång så planen är att härda dem på bästa sätt, variera längd på passen och inte hoppa över träningen när det ömmar utan istället ta ett kortare pass.

Idag fick det bli ett tempopass med tryck i benen. Normalt springer jag Sidsjörundan på en hastighet av 7-7:30. Idag låg jag på precis 6:00-tempo. Hur skönt är inte det?? De 3,1 km som rundan består av brukar i runda slängar ta mig 21-23 minuter att springa i lugnt tempo, idag var jag i mål på 18 minuter! Ha, där fick mitt självförtroende sig ett rejäl boost. Som jag nämnt tidigare så känns det i kroppen att jag har mindre att springa med och hjärtat pumpar på ett annat sätt. Benen känns riktigt pigga på alla pass så jag är riktigt nöjd med framstegen jag lyckats göra trots att jag inte har någon kontinuitet på löpningen.

Var på synkoll tidigare idag och där konstaterades att jag nu gått från -4 till -4,25. Jag är snart riktigt blind! Fick med mig 5 par endagslinser som jag ska testa och utvärdera till på måndag. Dessa linser släpper igenom mer syre och kan på så vis minska torrheten i mina ögon. De kan även korrigera det lilla brytningsfel jag har. Råkade däremot glömma att betala för mitt besök hos optikern! Pinsamt... Ringde nyss och bad om uppskov till nästa vecka då jag ska tillbaka på utvärderingsbesök :)

Semestertider

Oj vad det gapar tomt bland mina inlägg på bloggen. Spenderar massor av tid med familjen i båten, på stranden, i löparspåret (men då är bara delar av familjen med), på promenadstigar, vid middagsbordet, i soffan, i bibblan läsandes en bok (den dagen jag skaffar hus ska jag också ha bibliotek) men det är kanske inte så värst socialt... Har nyss avslutat "Sommardöden" och gick direkt på "Höstoffer" av Mons Kallentoft. "Midvinterblod" ligger hemma och väntar på att bli läst, den bok som egentligen är först av alla i serien. Jag läser lite bakfram kan man säga.

Något som känns otroligt bra är att formen verkar vässad inför Midnattsloppet, att benhinnorna klarar asfaltslöpning till viss del och att hjärtat gillar att slå lite hårdare i uppförsbackarna. De 5 mjölkpaket jag lyckats springa bort känns i formen. Vet inte om andra tycker det syns, men jag ser det, känner det, märker det och det är väl det som räknas va? Hur jag själv mår? :)

En slutsats jag dragit efter alla löparrundor detta år är: det är som allra härligast att springa i regn eller precis efter en regnskur. Det är härlig luft, doftar gott och lagom temperatur.

Runners high

Känslan av att ha kilometer av löpning i benen är total. 3 veckor sen sist och hjärtat klappade i samma gamla invanda takt. Känslan av en lättare kropp som tog mig framåt var glädjande. Jag orkar mer, orkar hårdare, orkar längre. Ändå var dagens pass ett pulstest för att se hur mycket jag tappat på dessa veckor. Slutsats: inget. Snarare har jag byggt upp energi och ork, för jäklar vilket driv det var i stegen! Regnet öste ner när jag gav mig av och fortsatte forsa under löpturen men jag hade för mycket endorfiner för att störas av chippande skor, kladdigt underlag och en strid ström av vatten som rann ner från hjässan till linnet. Dessa intryck fick bara känslan av att vara oövervinnerlig att öka. Jag älskar dessa adrenalinkickar som löpningen ger.
De är... total!

Totalt träningstid: ca 25 min (har tyvärr ingen exakt tid, detta är mammas tidangivelse. Hon väntade hemma med lunchen i ugnen :)
Total sträcka: 4,1 km

Jag har mycket tryck kvar och många löprundor. Visst minns ni mitt träningsmål att komma i mål på Midnattsloppet på 60 minuter? :)

Fint sätt att starta första semesterdagen på!

Värmen, helgen och nysprungna ben

En skön och avkopplande helg har passerat och nu är det åter vardag och jobb som gäller ett par veckor till innan semester står på schemat. Jag har som bekant varit förkyld så någon effektiv träning har det inte varit tal om och veckan innan förkylningen höll jag mig utomlands, där jag självklart rörde på mig varje dag men inte i samma utstrcäkning som jag brukar. Idag var det så dags att testa formen. Det var ringrostiga ben som snabbt kände igen stegen, rörelsen och underlaget men andhämtningen var tyngre än vanligt och nusåhär efteråt är jag rosslig i bröstet. När vet man om man egentligen kan börja träna utan att få taskiga eftersläntrande symptom?

Oavsett om det kändes tungt så vet jag att om ett par joggingrundor till är jag på banan igen, så planen är att lägga in ett intervallpass så snart schemat tillåter. Konditionen måste höjas och eftersom det kändes mycket bra i benhinnorna idag så får det bli minst tre löppass i veckan nu!

Annars har jag spenderat helgen på dop, på bryggan, drickandes Strawberry Daquiri och lapandes sol på en båt. Livet på en pinne!

Den där strawberry daquirin drack vi i fredags, när vi firade in helgen med kall drink och grekisk mat. Drinken var enkel att göra och mycket läskande:

8-12 cl ljus rom

4 jordgubbar

½ lime

1 tsk socker

1 dl krossad is

Alla ingredienserna blandas i en blender och hälls upp i iskalla glas. Toppa med lite krossad is och en limeklyfta.

Växlar om - planerar om

Nu när Tjejklassikern är klar och träningsvärken försvunnit så är det hög tid att sätta nya mål. Jag är helt omöjlig på träning utan mål - det måste finnas minst ett! Redan i våras anmälde jag mig till Midnattsloppet och nu är min målsättning att springa på en mycket bättre tid än Tjejmilen och Lidingö Tjejlopp. Visst, man kan inte jämföra dessa lopp med varandra då terrängen och bansträckningen ser helt olika ut - men en mil är en mil..

Mitt nyligen (läs inatt) ihopsatta schema startade idag.

Pass 1 enligt schema
Uppvärmning: 1 km jogg 7 min
Kort intervall: 8 * 200 m (8* 1 min) 60 sek vila mellan varje intervall
Lätt distanslöpning: 3 km (20 min)

Mitt pass
Joggade bort till den tänkta intervallplatsen dit det är ganska exakt 1 km. Det tog 6,5 min. Töjde och stretchade lite innan jag drog igång, så benen inte skulle bli så stumma. De är knappast vana vid intervallträning. Kroppen kändes lätt i början av första intervallen men segheten kom smygande rätt snabbt. 60 sekunders vilan mellan varje var välbehövlig. Jag märker att jag inte har speciellt bra löp-kondis för jag blir skitttrött av att kuta som en dåre! Det blev till slut 8 * 200 m och varje intervall tog bra precis 45 sekunder. Under intervall 3 svalde jag en mygga som flög rätt in i min mun. Det resulterade i några hulkningar i gräset och en riktigt obehaglig känsla i halsen! Huvva.

Avslutade passet med en jogg, 2,1 km på 14 minuter innan jag avslutade med stretch i skuggan. Oavsett om det inte är speciellt varmt ute så blir det hett att springa i solgasset. Jag hade grymt mycket energi idag! Det har flutit på fint på jobbet, mycket att göra och 1,5 timmars övertid, så jag laddade in en banan innan jag tränade. Smart drag!

Nu ska jag vårda mina benhinnor och tänka på att inte gå ut för hårt i början av dessa 10 veckor, så jag får vila flera veckor för att benen inte pallar. Jag minns så väl hur förra årets löpsäsong slutade...

Cykeltröjan funkade perfekt för löpturen.
Ny favvo!

Uppdate: Att springa i sommarens grönska kan ibland innebära problem för en pollenallergiker. Just som själva ögonkliet och den rinnande näsan försvunnit så har kliet runt munnen uppkommit efter löppasset. Myggen och grönskan gör inte undervärk för läpparna.. Jag behöver ingen läppförstoring just nu om jag säger så :)

Och förresten: TACK!! för alla fina peppande och stöttande kommentarer!!

Vårruset 5,3 km - 32:08 min

En för året helt ny bansträckning gör att jag inte riktigt kan jämföra årets resultat med förra året, men efter mina egna noteringar så persade jag. Nöjd som attan!

Hör och häpna - det var lättsprunget idag. Efter första kilometern hade det gått strax under 6 minuter och efter 2 km hade det gått 12,30 min. Det är stor skillnad mot de 7-7,30 min/km som jag springer på annars. Vid andra vätskekontrollen tog jag några klunkar vatten men sprang på för att inte tappa fart. I allra sista uppförsbacken fick jag gå några metrar för att häva ett håll som satt sig i höger sida, sen fortsatte jag springa och knöt näven istället.

Klockan visade att det tagit 32:08 min och eftersom jag vet att de lagt målgången 300 meter från förra årets mål så betyder det att jag kapade min tid och sprang snabbare. Coolt! Detta taggar mig naturligtvis till att träna upp mig så jag får en mycket bättre miltid på Midnattsloppet än på både Tjejmilen och Lidingö Tjejlopp förra året.

Torsdagslöpning (och varning för känsliga läsare)

Jag tycker det är fina fisken att få börja jobba tidigt på morgonen för att sluta tidigare på eftermiddagen. När jag jobbar hos kund börjar jag 07:00 och slutar 15:30. Det innebär då att jag har massor av lediga timmar på eftermiddagen/kvällen till att fylla med bra aktiviteter. När sommartiden inträder på jobbet kommer jag alltså sluta 14:30 de dagar jag jobbar hos kund. Sweet! Därmed inte sagt att det är jättenkelt att ta sig ur sängen sådär vid sex-snåret...

Idag fick jag för mig att uppvärmningen skulle få ske uppför slalombacken på Södra Berget. Ibland får jag för mig sånadär knäppa idéer.

Halvvägs uppför backen

Stretchade vaderna innan jag började jogga och blev då förvånad hur lätta benen kändes trots passet i tisdag. Första tre kilometrarna gick jättebra, sen hände det som inte får hända och som det sällan skrivs om. Jag fick magknip! Sånt magknip att jag var tvungen att stanna, vika mig dubbel och profylaxandas (typ). Medan jag stod dubbelvikt kunde jag inte sluta skratta åt mig själv och den sjuka situationen. Efter första stoppet var det som att ställa klockan så efter varje 500 meter var det bara att lugna ner tempot, vika ihop mig till en liten boll och andas tills knipet var över. Trots detta var det en underbart ljuvlig premiärtur i elljusspåret och regnet höll sig borta medan jag joggade.

Hade glömt träningsstrumporna så det fick
bli de jag hade på jobbet :)

Hemma gjorde jag 50 armhävningar med gnuggisar, 3*10 dips mot stol och en hel drös massa situps i 10 minuter tills det sved härligt i magmusklerna.

Hello! Här ligger jag uppåner..

Hungrigare än den hungrigaste vargen i hela skogen åt vi örtlax med bulgur och sallad. Det var sisådär 2 timmar sen och jag är dödshungrig igen. Skalman AB...