Avslutande del av Tjejklassikern - Tjejvättern

Min far, den bästa av dem alla, var min privatchaufför och mitt moraliska stöd under Tjejvättern 2009. Vi avgick från Söderhamn igår eftermiddag, laddade med mat på Eurostop i Örebro, nachotallrik is the shit, och i Motala hämtade jag ut mitt startnummer samt bytte starttid från 11:08 till 09:00. Furulid var campingplatsen för natten så vi parkerade husbilen och knoppade in.

Laddade med frukost i form av havregrynsgröt, banan och 2 grovisar. Pappa skjutsade ner mig så vi var vi startområdet i lagom tid innan start. Hann säga lycka till både till Sofia, Ruth och Therese.

09:00 gick så starten. Ganska omgående började regnet strila och det ösregnade mer eller mindre hela vägen till Vadstena. Jag la inget som helst fokus på vädret utan blickade bara framåt. I första depån efter 3 mil och 1:18 h preppade jag med ½ bulle, ½ banan, ½ kopp blåbärssoppa. Redan här var jag ganska öm i sittbenen. Färden fortsatte och ganska snart kom den långa uppförsbacken i Omberg. I mitten av backen sa det plötsligt STOP, dreven fastnade i ekrarna och kedjan hoppade av. Började pula med kedjan själv tills jag insåg att det inte var lönt, så jag bar cykeln upp några hundra meter där en äldre man var vänlig nog att försöka hjälpa mig. En följebil stannade och den plumpa och osmidiga chauffören meddelade barskt att "går det inte att fixa här på plats får du åka med till nästa depå, få det fixat där och cykla vidare!". Jag kände tårarna bränna (tur att jag hade solbrillor) men sa inget och den äldre mannen fortsatte fixa med cykeln tills den funkade igen. Däremot fick jag rådet att inte använda så många växlar, då kunde problemet uppstå igen...

Efter 15 minuter var jag iväg på cykeln igen. Irriterad över gubbar utan förståelse, glad över gubbar med förståelse och taggad till tusen att försöka trampa igen den tid jag förlorat. Vågade från denna stund inte använda mer än tre växlar så det blev tungjobbat!

Solen började titta fram här i Omberg så det blev sköna mil fram till nästa depå. ½ banan och lite vatten fick räcka som energi, sen cyklade jag vidare. Östgötaslätten bjöd på fina vidder och en skönt cykeltempo med lagom flack asfalt. Efter andra depån (5,5 mil - 2:50 h) kände jag av ländryggen och vänster arm ganska mycket, men fokuserade absolut inte på det onda utan mer på hur jag kunde ändra ställning på cykeln så jag fick bättre fart. Utan vidare beskrivning kan jag säga att de nedre regionerna även började ömma...

I sista depån i Skänninge ( 8 mil - 4 timmar) tuggade jag i mig en liten bit av en bulle, fyllde vattenflaskan och åt lite på en medhavd bar. Tanken var att försöka växla upp här de två sista milen men det gick till en början trögt. När skylten 10 km kvar till Motala visades kom hela stålviljan och pannbenet fram, benen gick som trumpinnar på den låga växeln och jag susade fram och lyckades köra om flera klungor. Till sist kom jag in i Motala, cyklade längs Vätterns strand och såg pappa stå där vid målgången! Min officiella slutgiltiga tid blev 4:57 timmar men effektiv cykeltid (då räknar jag alltså bort cykellagningen som tog en kvart) blev 4:42. Bra jobbat eftersom min måltid var 5,5 h!

Nu har jag en hel tjejklassiker att stolt se tillbaka på.

Vansbrosimmet var enklast (måltid 40 min, officiell sluttid 29:45 h) Vi gjorde det till en mysig grej jag och Pär och åkte till Grythyttan direkt efteråt.

Lidingö Tjejlopp var tufft men jag lyckades förbättra min tid från Tjejmilen trots mer kuperad bana (måltid 1:15 h, officiell sluttid 1:11 h)

Tjejvasan var det grymmaste loppet eftersom jag tränat så mycket inför det, hade bra valla och fick en jättebra tid. (måltid 4 h, officiell sluttid 3:31 h)

Tjejvättern var tuff, bitvis tung men ändå en positiv om ändå genomblöt upplevelse.

(måltid 5,5 h, officiell sluttid 4:57 h)

Jag är glad och stolt över att jag fixat Tjejklassikern och att jag på alla delmoment tävlat mot mig själv och lyckats komma under min måltid.

2 days to go...

Jag tror polletten ramlade ner när kuvertet kom med posten idag. Jag ska verkligen cykla 10 mil på lördag. Hur det känns? Jo, faktiskt helt ok. Förmodligen är Tjejvättern det delmoment jag inte förberett mig speciellt inför, kanske eftersom jag knappast tränat inför det som jag borde ha gjort (fy mig). Därmot ser jag fram emot att få se Östergötland från en cykel, njuta av att genomföra den sista etappen av Tjejklassikern och att få träna i säkerligen 5 timmar på lördag blir gött och härligt!

Snygg och funktionell cykeltröja
från Axa som jag cyklar i på lördag

Pain is temporary...

Vansinnet har nått sin gräns!

Intag efter lunch: 1 äpple, 1 banan.

Planen var att provcykla min kollega Elins cykel, som också är det fordon som ska ta mig runt Tjejvättern. Jag gav mig iväg i mina vadderade cykelbrallor. De är snygga men förbannat osköna alltså! Som en gigantisk Pampers mellan benen... Hur som helst, cyklade bort mot Sidsjön för där är det trivsam omgivning. Trampade på uppför alla backar, hade vinden mot mig men det kändes inte jobbigt alls. Tack och lov fick jag vila i en relativt lång nedförsbacke och plötsligt var jag i Allsta, 18 km hemifrån.

Här i Allsta fick jag en mycket klok idé om att prova cykla gamla vägen mot Nolby, en väg jag varit sugen på att testa. Betänk här att jag fortfarande bara ätit ett äpple och en banan. Sagt och gjort, jag cyklade på mot Klingsta, tog av mot Nolby och här började uppförsbackarnas låååånga väg. Backarna var så sega att det ibland kändes som att jag stod helt stilla! Landskapet efter den här vägen är så vacker, då man cyklar upp på en platå och ser ut över hela Ljungan. Det doftade av hägg och liljekonvalj och var väldigt tyst när bilarna inte störde friden. Från avtagsvägen i Klingsta fram till Nolby är det lite över 10 km och väl där började benen kännas jobbigt stumma. Den berömda väggen var på väg emot mig med hög fart. Jag stannade till och drack en massa vatten, sen upp på cykeln igen.

Från Nolby/Kvissleby går det en jättefin led som heter Strandleden. Den löper längs med stranden ända in till stan och kantas träd, buskar och blommor. Jag försökte med all kraft jag hade att fortsätta cykla i samma tempo som tidigare men ju närmare hemmet jag kom desto tröttare blev jag. I Bredsand fick jag stanna på Tempo för att klämma i mig en banan kvickt!!
Väl hemma var duschen såå skön, maten såå god och soffan såå mjuk. Nu ska jag stretcha benen coh lära mig en läxa: ladda med energi innan ett pass av det här slaget!

4 mil och 2 timmar... Tja, det får väl ses som en medelgod insats?!

Jag hade Johannas låt på hjärnan hela vägen hem, den är så vacker!

Planlös cykling i härligt majväder

Jag är rätt spontant av mig och gillar att träna utan egentligt mål. Det är sällan som jag sitter hemma och mäter ut en viss sträcka, springer den och vet exakt hur långt jag sprungit och hur lång tid det har tagit. Istället känner jag av dagsformen och ger mig iväg för att se hur långt jag orkar och hur lång tid det kan tänkas ta. Som idag när jag tränade inför Tjejvättern (som jag vet hur lång den är men inte hur lång tid det kommer att ta...)

Humöret som alltid på topp när jag vaknade (!) vid 8, åt god frukost med Pär och när han drog iväg på fotbollscup så satte jag på mig träningskläder, cykelhjälm, plockade fram cykeln ur förrådet och gav mig iväg med sikte "kanske Bergsåker". När jag kom dit såg jag skyltarna mot Töva så jag svängde av på en mindre landsväg med siktet inställt på den byn. Där Töva tar slut tar E14 vid och den är inte så värst spännande att cykla efter. Mycket trafik, höga hastigheter och ett enda stort brus av bilar - så jag vände i Töva helt enkelt. Mötte Karima helt otippat efter vägen där hon tog sin morgonpromenad så vi kramades, surrade och sen cyklade jag hemåt.

Jag har efter vägen luktat på den härliga majluften, nästan kräkts vid passage av grisfarm och njutit av med- och motvinden i ansiktet. Nu såhär efter 3 mils cykling på landsväg blir det en varm dusch! Sen ska jag nog laga lunch tills Pelle kommer hem. I eftermiddag hoppas jag solen tittar fram så vi kan ta en skön promenad eller en lugn och lång cykeltur tillsammans.

Ha en toppenlördag!!