Tack för alla snälla och uppmuntrande kommentarer jag har fått på sista tiden! De värmer otroligt mycket!
Just nu verkar tåget vara påväg upp ur dalen och siktet står mot toppen. Jag väljer glädje som Kay Pollak skulle säga. Inställningen betyder så mycket och jag märker stor skillnad nu när jag har ork att vara glad. För jag är ju egentligen en glad skit!
måndag 28 september 2009
Lidingö Tjejlopp 2009
Årets sista milslopp är nu genomfört. Genomfört, ett ord jag egentligen inte gillar. Jag kanske ska använda ett annat ord. Genomplågat, för det var precis som det kändes. Känslan i kroppen var densamma som om jag legat sjuk i lunginflammation, trött, seg och inte alls pigg för ett lopp. Det här märktes efter 2 kilometer då kroppen värmts upp och första riktiga uppförsbacken kom, som jag gick uppför. Inte alls likt mig. Jag kände redan här att det kommer bli plågsamma 10 kilometer och det var då viktigt att ta beslutet,genomföra loppet joggandes eller bryta. Jag valde det första alternativet eftersom jag är en riktig jädra tjurskalle med ett pannben av stål.
Till min hjälp hade jag en fullmatad mp3 med den ena "kicka igång endorfiner-låten" efter den andra. Omgivningarna och stigarna påverkade naturligtvis upplevelsen, himlen var blåvit och luften så varm att jag kunde jogga i korta löparbrallor! Mantrat var hela tiden "det här är så skönt och härligt, men jääävligt jobbigt. Du fixar det!"
När jag inte orkade mer gick jag raskt. När jag orkade joggade jag så långt tills benen tog slut. När jag hade 3 kilometer kvar var jag tvungen att riktigt slå av på takten för jag ville verkligen jogga hela sista kilometern. Gick/joggade om vartannat tills jag kom fram till 1-markeringen. Då drog riktiga upptempot igång, jag slog om låt på mp3:n och fick rysningar i hela kroppen av att jag faktiskt fixat loppet. Joggade mig hela vägen fram i mål där tårarna direkt började rinna. Av glädje, av matthet och av stolthet att jag fixade att ta mig 10 kilometer trots en helvetestid bakom mig med allergi, trötthet och en känsla av att vara helt ur form. Det kändes som att jag presterat ett marathon :)
Detta lopp var en riktigt "wake-up-call" för mig. Det är nu jag fattar vilket psyke jag ändå har, att jag har en stark drivkraft att genomföra det jag bestämt mig för och sällan tar ett nederlag utan vänder det till något positivit. Nu hoppas jag att hösten kan kantas av några sköna löparrundor per vecka och att allergin håller sig i schack. Medvetet har jag nu uteslutit de livsmedel jag tror att jag reagerar mot så får vi se om det kan hjälpa. Jag saknar min träningsblogg så mycket att jag hellre skriver här när jag tränar, vilket kanske inte blir så ofta som jag önskar men bäst är den träning som blir av!!
Till min hjälp hade jag en fullmatad mp3 med den ena "kicka igång endorfiner-låten" efter den andra. Omgivningarna och stigarna påverkade naturligtvis upplevelsen, himlen var blåvit och luften så varm att jag kunde jogga i korta löparbrallor! Mantrat var hela tiden "det här är så skönt och härligt, men jääävligt jobbigt. Du fixar det!"
När jag inte orkade mer gick jag raskt. När jag orkade joggade jag så långt tills benen tog slut. När jag hade 3 kilometer kvar var jag tvungen att riktigt slå av på takten för jag ville verkligen jogga hela sista kilometern. Gick/joggade om vartannat tills jag kom fram till 1-markeringen. Då drog riktiga upptempot igång, jag slog om låt på mp3:n och fick rysningar i hela kroppen av att jag faktiskt fixat loppet. Joggade mig hela vägen fram i mål där tårarna direkt började rinna. Av glädje, av matthet och av stolthet att jag fixade att ta mig 10 kilometer trots en helvetestid bakom mig med allergi, trötthet och en känsla av att vara helt ur form. Det kändes som att jag presterat ett marathon :)
Detta lopp var en riktigt "wake-up-call" för mig. Det är nu jag fattar vilket psyke jag ändå har, att jag har en stark drivkraft att genomföra det jag bestämt mig för och sällan tar ett nederlag utan vänder det till något positivit. Nu hoppas jag att hösten kan kantas av några sköna löparrundor per vecka och att allergin håller sig i schack. Medvetet har jag nu uteslutit de livsmedel jag tror att jag reagerar mot så får vi se om det kan hjälpa. Jag saknar min träningsblogg så mycket att jag hellre skriver här när jag tränar, vilket kanske inte blir så ofta som jag önskar men bäst är den träning som blir av!!
torsdag 24 september 2009
Höstens löparutmaning
Något märkligt pågår i min kropp. Jag har inte tränat på över en månad, fokus har lagts på välbefinnande och att få ordning på allergin. Ändå sitter jag här nu, rätt förväntansfull inför söndagens lopp. Jag har varit rätt neutral tidigare i veckan men just idag, när jag lagt över all musik på mp3:n, packat väskan och funderat över löparutstyrsel, slår det mig att jag faktiskt ska springa en mil på söndag. Eller ja, springa å springa. Det får vi väl se men jogga ska jag då åtminstone göra! Och jag ska banne mig göra det bra också. För nog är det märkligt, här har jag kämpat och tampats med illbattingar till eksem sen början av juli men inför Midnattsloppet och nu inför Lidingö Tjejlopp så börjar händerna se rätt normala ut igen. Normala för att vara mig då vill säga. Visst peppar det extra, att jag kommer vara i fin "allergiform" på söndag, redo att ta mig an de härliga omgivningarna kring Grönsta. Jag längtar faktiskt till stämningen, laddet och fjärilarna i magen vid start. Nu när jag sprungit det ett år så flyttades jag automatiskt upp till startgrupp 3xxxx så jag startar tidigt! Vad kan det bli för tid då tror jag? Ja, jag har faktiskt ingen aning... Såhär har mina tidigare milslopp sett ut tidsmässigt:
Tjejmilen 31/8 2008 - 1.14.30
Lidingö Tjejlopp 28/9 2008 - 1.11.45
Midnattsloppet 15/8 2009 - 1.09.39
Det har varit en klar förbättring från tjejmilen som ändå är en rätt flack bana. Eftersom jag är sjukt tjurig vid sådana här sammanhang så kommer jag koppla på pannbenet från start och köra järnet.
Heja gärna på mig på söndag!
Tjejligan Lidingö Tjejlopp 2008
fredag 11 september 2009
Jag sparkade igång min gamla blogg igen nu när träningsbloggen fått en naturlig paus. Klarar mig inte utan att skriva...
Välkomna in ni som vill :)
Välkomna in ni som vill :)
torsdag 10 september 2009
Periodaren säger Over and Out!
Det blir inte mycket gjort här vet ni. Jag gör tappra försök, tänker positivit och häver skoven när de kommer men det vill sig inte riktigt. Jag är liksom inte van att det är såhär. För 4 år sen blev jag fri det mesta av min allergi men troligvis så blev jag för kaxig mot min egen kropp, vågade äta precis vad som helst (är född födoämnesallergiker) och röra mig bland både pälsdjur och nyregnad skog. När bägaren fylldes till bredden så rann det plötsligt över utan att jag såg det komma och nu är det svårt att torka upp det jag spillt.
Att fortsätta skriva här på träningsbloggen känns motigt för jag kan ju egentligen bara skriva om mitt liv utan träning och det är inte direkt huvudsyftet jag har med min blogg. Jag vill skriva om mina toppnoteringar, mina endorfin- och adrenalinkickar på gymmet och i löparspåret och om hur bra det känns i kroppen efter ett tufft träningspass. Nu blir det varken hackat eller malet.
Jag har vägt ett beslut en lång tid nu och som det verkar så säger jag upp mitt gymkort i nästa vecka. Det finns liksom inte i min värld att sätta på mig ett par träningshandskar och lyfta tyngder, köra ett härligt spinningpass eller boxas tills livet var mig kärt...
Jag var ut på golfbanan i tisdags men fick ge upp efter några hål då händerna sa ifrån. Eftersom jag levt med min allergi i hela mitt liv så vet jag att det inte finns något som kan råda bot på de problem jag upplever just nu, det är kortisonsalva och försiktighet med maten som gäller. Och inga större påfrestningar på kroppen (som ett svettigt träningspass) vilket gör att eksemen och framförallt kliandet ökar lavinartat.
Jag är otroligt glad att jag en gång för 2 år sen startade bloggen, det blev en inkörsport till ett berikat liv och jag har träffat så himla många nya fina människor! Jag vägrar säga: hejdå! Vi säger Au revoir! så återkommer jag när jag fått bukt med detta. Sätter mitt hopp till att en långsemester i öknen i USA kommer att göra susen för eksemen. Sol och torr luft is the shit as I know it :) Och jag fortsätter ju läsa era bloggar, så ni blir inte av med mig så lätt!
Au revoir!
Att fortsätta skriva här på träningsbloggen känns motigt för jag kan ju egentligen bara skriva om mitt liv utan träning och det är inte direkt huvudsyftet jag har med min blogg. Jag vill skriva om mina toppnoteringar, mina endorfin- och adrenalinkickar på gymmet och i löparspåret och om hur bra det känns i kroppen efter ett tufft träningspass. Nu blir det varken hackat eller malet.
Jag har vägt ett beslut en lång tid nu och som det verkar så säger jag upp mitt gymkort i nästa vecka. Det finns liksom inte i min värld att sätta på mig ett par träningshandskar och lyfta tyngder, köra ett härligt spinningpass eller boxas tills livet var mig kärt...
Jag var ut på golfbanan i tisdags men fick ge upp efter några hål då händerna sa ifrån. Eftersom jag levt med min allergi i hela mitt liv så vet jag att det inte finns något som kan råda bot på de problem jag upplever just nu, det är kortisonsalva och försiktighet med maten som gäller. Och inga större påfrestningar på kroppen (som ett svettigt träningspass) vilket gör att eksemen och framförallt kliandet ökar lavinartat.
Jag är otroligt glad att jag en gång för 2 år sen startade bloggen, det blev en inkörsport till ett berikat liv och jag har träffat så himla många nya fina människor! Jag vägrar säga: hejdå! Vi säger Au revoir! så återkommer jag när jag fått bukt med detta. Sätter mitt hopp till att en långsemester i öknen i USA kommer att göra susen för eksemen. Sol och torr luft is the shit as I know it :) Och jag fortsätter ju läsa era bloggar, så ni blir inte av med mig så lätt!
Au revoir!
måndag 7 september 2009
Höstrutiner
Såhär borde livet få vara för alltid. Eller så är det djupsvackan jag äntligen tagit mig ur som gör att jagän mer uppskattar livets goda. Vad tror ni?
Klockan var ställd på 05:40 och jag hade inga som helst svårigheter att ta mig ur sängen som jag trott.. Desto svårare att lokalisera vart jag lagt kläderna och i vilken ordning jag skulle ta på mig dem, så visst var jag något sömndrucken.Underställströja, soc-tröja, långa löparbrallor och löparskor var utstyrseln morgonen till ära så ni kan ju gissa vad aktiviteten blev! Sidsjöns promenadstråk hade knappt vaknat, dimman på sjön började precis lätta ochsolens strålar kämpade sig försiktigt över horisontkanten för att väcka liv i oss.
Jag och min chef möttes upp och började gå i rask takt innan vi övergick till lätt jogg. Löpsteget kändes förvånansvärt lätt och pulsen höll sig på jämn nivå så jag kanske inte har tappat så mycket på dessa veckor ändå? Njöt av varje andetag då den krispiga luften gjorde susen för lungorna och sträcker sig till ett helt annat välbefinnande än luften i en gymlokal gör. Verkligen en helt perfekt start på en bra vecka! Efter morgonturen hann jag duscha, äta lång, god och nyttig frukost, läsa tidningen och surra med hjärtat som gjorde tappra försök att lyfta ögonlocken i normal tid. Han är en ordentlig nattsuddare och allt annat än morgonmänniska..
Gårdagen gick åt till att planera veckan, något jag älskar att göra. Rutiner är så härliga att vara tillbaka i! Jag bakade grov filmjölkslimpa, svängde ihop en müsli som jag rostade i ugnen, gjorde lax med bulgursalladatt äta som söndagsmiddag och måndagslunch. Vi var även iväg och veckohandlade och strukturerade upp veckomenyn.Som sagt; jag älskar rutiner och tycker det är så enkelt att leva när jag har en bra planering. Nu under veckorna som jag varit helt ur slag blir det lätt för mycket av det goda, speciellt socker som är min största fiende vissa perioder...
Idag skulle jag vilja bjuda på många bilder, tyvärr blir det inte en enda. Önskar jag kunde vara bättre att ta med kameran när naturen bjuder på så många fina upplevelser man vill fånga!
Klockan var ställd på 05:40 och jag hade inga som helst svårigheter att ta mig ur sängen som jag trott.. Desto svårare att lokalisera vart jag lagt kläderna och i vilken ordning jag skulle ta på mig dem, så visst var jag något sömndrucken.Underställströja, soc-tröja, långa löparbrallor och löparskor var utstyrseln morgonen till ära så ni kan ju gissa vad aktiviteten blev! Sidsjöns promenadstråk hade knappt vaknat, dimman på sjön började precis lätta ochsolens strålar kämpade sig försiktigt över horisontkanten för att väcka liv i oss.
Jag och min chef möttes upp och började gå i rask takt innan vi övergick till lätt jogg. Löpsteget kändes förvånansvärt lätt och pulsen höll sig på jämn nivå så jag kanske inte har tappat så mycket på dessa veckor ändå? Njöt av varje andetag då den krispiga luften gjorde susen för lungorna och sträcker sig till ett helt annat välbefinnande än luften i en gymlokal gör. Verkligen en helt perfekt start på en bra vecka! Efter morgonturen hann jag duscha, äta lång, god och nyttig frukost, läsa tidningen och surra med hjärtat som gjorde tappra försök att lyfta ögonlocken i normal tid. Han är en ordentlig nattsuddare och allt annat än morgonmänniska..
Gårdagen gick åt till att planera veckan, något jag älskar att göra. Rutiner är så härliga att vara tillbaka i! Jag bakade grov filmjölkslimpa, svängde ihop en müsli som jag rostade i ugnen, gjorde lax med bulgursalladatt äta som söndagsmiddag och måndagslunch. Vi var även iväg och veckohandlade och strukturerade upp veckomenyn.Som sagt; jag älskar rutiner och tycker det är så enkelt att leva när jag har en bra planering. Nu under veckorna som jag varit helt ur slag blir det lätt för mycket av det goda, speciellt socker som är min största fiende vissa perioder...
Idag skulle jag vilja bjuda på många bilder, tyvärr blir det inte en enda. Önskar jag kunde vara bättre att ta med kameran när naturen bjuder på så många fina upplevelser man vill fånga!
tisdag 1 september 2009
1-ÅRS JUBILEUM
Läste precis det här inlägget och kan nästan minnas nervositeten inför den allra första arbetsdagen. Idag är det exakt 1 år sen jag började mitt drömjobb och jag hittade ju verkligen hem. Eftersom man spenderar så pass många timmar av sitt liv på jobbet så är det viktigt att trivas på sin arbetsplats, med sina arbetsuppgifter och med sina relationer till sina kollegor. Jag kan ärligt säga att mitt pussel är lagt. Ibland får jag känslan av att min arbetsplats är min borg och vissa dagar kan jag fånle hela dagen bara för att jag trivs så bra med det jag gör. Visst kommer det toppar och dalar men rider man ut stormarna så kommer det sol efter regn.
I helgen var vi iväg på kick off med jobbet. De hade bokat in oss i stora stugor (istället för att bo 2 och 2 på hotellrum som tidigare) så vi bodde 7 - 14 personer i varje stuga, allt för gemenskapens skull. Det var aktiviteter från tidiga morgonen till sena natten och fullt ös på alla plan. Vi såg liveband, bra artister, Rhapsody in rock på Dalhalla och hade idrottsaktiviteter hela lördagen. Jag kom hem med ett stort vätskande skrapsår mitt på skallen*, en enorm trötthet i kroppen men en stor tacksamhet till min arbetsgivare som verkligen har fattat vikten av att ge sina anställda möjligheten att på ett bra sätt lära känna sina kollegor. Jamen lyckan är total just nu!
* det stora vätskande såret uppkom när jag skulle ta ur allas väskor ur bussen. I bagageutrymmet missade jag att det stack ner i tjock stång. Den stången rusade jag in i med full fart, for bakåt, knäckte nacken och fick ett stort sår på köpet... som nu blivit en hård sårskårpa. Uuuusch!
I helgen var vi iväg på kick off med jobbet. De hade bokat in oss i stora stugor (istället för att bo 2 och 2 på hotellrum som tidigare) så vi bodde 7 - 14 personer i varje stuga, allt för gemenskapens skull. Det var aktiviteter från tidiga morgonen till sena natten och fullt ös på alla plan. Vi såg liveband, bra artister, Rhapsody in rock på Dalhalla och hade idrottsaktiviteter hela lördagen. Jag kom hem med ett stort vätskande skrapsår mitt på skallen*, en enorm trötthet i kroppen men en stor tacksamhet till min arbetsgivare som verkligen har fattat vikten av att ge sina anställda möjligheten att på ett bra sätt lära känna sina kollegor. Jamen lyckan är total just nu!
* det stora vätskande såret uppkom när jag skulle ta ur allas väskor ur bussen. I bagageutrymmet missade jag att det stack ner i tjock stång. Den stången rusade jag in i med full fart, for bakåt, knäckte nacken och fick ett stort sår på köpet... som nu blivit en hård sårskårpa. Uuuusch!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
