Det pratas rätt mycket om träning nuförtiden. Människor köper gymkort, klippkort eller årskort. Vissa tränar ett par gånger i veckan, vissa en gång. Men hur jag än vrider mig och vem jag än pratar med så kommer argumenten, när jag berättar hur jag tränar.
"Va? Morgonträning? Är du galen? Jag ska vara glad om jag orkar kliva ur sängen vid sju."
"Jag tycker det är skönast att träna direkt efter jobbet för åker jag hem emellan vet jag att jag inte kommer att ta mig iväg sen. Då är det så sköönt att se på teve."
"Men guuud vad du tränar! Vad duktig du är!"
"Jag borde också börja träna, men när ska jag hinna? Jag jobbar ju så mycket, sen vill man ju hinna med annat också."
"Jag köper klippkort, det är lika bra. Köper jag månadskort vet jag att jag inte kommer att få valuta för pengarna, för jag är ju periodare".
Det som händer i mig när jag hör dessa argument är att jag bara blir trött.
Allt handlar ju egentligen om intresse. Man tränar för att man är intresserad och gillar det man utför. Om man är helt ointresserad men köper ett träningskort för att komma i form men lägger av efter bara någon månad så är det ju för att man är för slö. Det handlar om vilja, ork och om att göra ett aktivt val. Jag vet inte längre vad jag ska svara när människor talar om för mig hur duktig jag är när jag tränar. Jag vet inte vad jag ska säga när någon inte hinner med, orkar eller vill träna. Planering är A och O för att få en vardag att fungera. Det gäller att prioritera, planera och framförallt utföra!
Till något helt annat.
Livet känns.... så bra just nu (bortsett från en begravning jag redan nu gruvar mig för att gå på, men dagen kommer oundvikligt närmare och såfort jag tänker på det känner jag tårarna bränna.) Idag fick jag min första egna kund. Med riktig menar jag en kund som inte funnits hos oss tidigare och som jag nu kommer att ha månad efter månad som min egna lilla bäbis. Bara att få göra huvudpärm, skapa min egen ordning och veta att jag kommer att följa denna kund genom månadernas bokföring mot årets bokslut och arbetet fram till årsredovisningen gör att jag ryser sådär skönt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
sweetie. Du har så rätt. Är det en livsstil så är det ju inget val man gör. Inget annat man priortierar bort för att hinna träna utan man lever sitt intresse! Svårt för folk som inte fattar hur underbart livet kan bli med träning. Vilka kickar man kan få av sin egen kropp och hur bra man kan få sig själv att må. Nästan sorgligt! Tur att vi har insikt!
ang den tråkiga begravningen. jag lider med dig. Försök att vara närvarande i stunderna som är jobbigare än jobbiga. Jag tror att det sakta men säkert ljusnar då. Med tiden kan man se det fina. Minnas glada stunder, och tårarna kommer mer sällan. Kram
Skicka en kommentar