Tisdag: Träningsform som är här för att stanna

I lördags var jag som bekant på ett spinningpass. Jag tyckte det var helt ok. Roligt till och med. Att jag för fem år sedan höll på att dö av värmeslag, mjölksyra och uttråkning efter uppvärmningen säger väl ganska mycket om hur låga mina förväntningar och hur liten min längtan varit efter att träna spinning igen. Efter passet på Boot Campet i Stockholm tändes en låga ändå, eftersom både orken och viljan fanns där. Nu har även lusten väckts till liv så jag bestämde mig helt enkelt för att ge det ännu en chans. Ikväll.

Min kompis framöver :)

Jag kan härmed intyga att jag är fast, biten, förälskad. När ett pass varit så bra, uttömmande, roligt, svettigt och grymt tycker jag att det är jätteviktigt att låta instruktören få veta det, så det var precis vad jag sa till henne :)

Det var ett riktigt intervallpass jag hamnade på, med massor av underbar musik. Halvvägs in trodde jag benen skulle få tuppjuck och lämna in efter en lång låt med stående intervaller. När Yves Larock - Rise Up spelades blev stämningen i huvudet nästintill magisk. Ja, jag vet att jag låter flummig men när jag tränar går jag helt in i mig själv och är det då bara bra musik så hamnar jag i trans.

kan härmed också meddela att ryggvärken är som bortblåst. Överansträngning månne?