onsdag 16 januari 2008

Size zero

Det är sjukt vilka ideal vi har idag. Att vara smal innebär lycka och framgång - eller?

Jag har precis sett en dokumentär på TV3 där en enligt mig redan underviktig modell skulle ner till storlek 32 för att visa människor hur man inte ska göra, vad dieter har för bieffekter osv. Självklart väljer castingproduktionen en redan underviktig person till denna tortyr men frågan är vad det väcker för reaktioner? Jag blir jättearg för det jag är mest rädd för i detta"smal-sjuka-ideal-samhälle" är att alla tonårstjejer där ute som redan har dåligt självförtroende och dålig självkänsla ser det här som en bra metod till att tappa i vikt för att finna lyckan och förhoppningsvis sig själva. Är man redan inne i loopen där man tampas med att "äta eller inte äta" kan de mest konstiga tankar svischa genom hjärnan och då gör ett program som "size zero" att man får mer vatten på kvarn, lyssnar på alla tips och bortser från läkarens avrådan till liknande dieter. Sen att TV3 visar programmet på bästa sändningstid gör mig ännu mer upprörd. Ändå måste jag se det. Jag måste få se vad som verkligen händer med kroppen i ett sånt experiment, vad dieter gör med kroppen och hur sjuk man faktiskt kan bli.

Jag har varit rejält smal, nästintill underviktig. Det var under tonårsperioden när kroppen övergick från barnhull till att formas lite mer. Hade en stor svacka när allergin och eksemen gjorde sig som mest påmind, när jag inte vågade äta något med rädsla för att få ännu fler utslag på kroppen.

Nu har jag inte vägt mig på ett tag (delvägning på måndag) men jag har en längre period haft samma vikt och mått, men fått en annan uppbyggnad av kroppen då fettet till viss del/liten del omvandlats till muskler.

Ungefär såhär ser jag ut:

Längd: 163 cm
Vikt: 63 kg
BMI: 23,7 (Normalviktig)
Midjemått: 77 cm

Jag speglar mig rätt ofta, för att se om träningen gör någon skillnad, om kläderna jag har på mig framhäver delar jag inte är nöjd med, för att kontrollera att inget ser riktigt fel ut på mig.
Varför ska detta egentligen spela så himla stor roll? Varför är vi så väldigt utseendefixerade?
Jag är lite ambivalent har jag märkt, för ena sekunden vill jag tappa i vikt för jag att jag ska må bättre men i andra stunden så vet jag inte om det har så stor betydelse så länge jag rör på mig och mår bra. För jag mår ju bra. Jag tycker inte att jag är tjock, jag är normalviktig. Jag tränar 3-4 gånger i veckan och när jag väl tränar så är det inget fjanteri utan svetten sprutar så det står härliga till. Jag borde egentligen inte fokusera så mycket på vikten och ändå är det ett styrmoment i varje del av mitt liv. Knäppt va? :)

Svammel svammel, nu ska jag ta mig en clementin och skriva klart en arbetsansökan.
Det blev ingen träning idag heller och vet ni? Jag har inte ångest över det!
Jag tar hellre två vilodagar mitt i veckan för att lägga energin i veckoslutet då jag har mer tid och energi att slipa på skidtekniken och kan promma längre sträckor i dagsljus.

Sleep tight!

6 kommentarer:

Anonym sa...

bra! vikten ska inte vara i fokus jämt. size 0 är för övrigt så himla sjukt :S ja, visst är kärlek bästa medicinen, oavsett av vilken sort den är...! :D ha en bra dag!

Anonym sa...

Jag såg också dokumentären, ren skit!! Ursäkta men egentligen är vikten bara en siffra!! Din blogg är grymt bra!! :)

Em Löfgren sa...

blir oxå arg på såna där prigram! för de misslyckas totalt med att vara avskräckande tror jag! många som redan har problem får ng tyvärr massa inspiration av såna pprogram...


tror du har massa rätt vad gäller utseendefixeringen. jag för min del försöker tänka mer på mat och tärning och att forma kroppnen för känslan, och inte så mycket tänka på hur den ser ut i andras ögon!

Anonym sa...

såg också dokumentären, herregus min skapare vad hemsk den var! tanken var väll god men jag tror att den har helt fel effekt på de flesta. kände verkligen igen killen som tränade henne i USA´s attityd, precis samma som alla galna människor jag träffade där som var besatta av allt med mat och träning och utseende. Hu!

Förstår precis avd du menar med att man verkligen dfunderar kring det man skriver. Fra,flr allt tänker jag att ajg absolut iten vill bli någon som hetsar till just det sjuka idealet och att vara smal.. hemska tanke!

Gillar verklgien din blogg, otroligt inspirerande och sunda tankar!! Blir glad varje gång jag kollar in!

löpningseufori sa...

håller verkligen med om att dagens ideal är sjukt. kikade lite på dokumentären också, och man blir verkligen mållös.

Anonym sa...

Det där med att fokusera alltför mycket på vikten är egentligen fullkomligt fel. Det viktiga är ju trots allt att man rör på sig, aktiverar sig fysiskt och trivs med ett aktivt liv samtidigt som man äter någorlunda vettigt. Om sedan vågen visar 55 eller 65 - vad spelar det egentligen för roll?

Just det, ingen som helst. :)